10 skivor som har format mig (och varför)

Så hände det sig en dag att jag fick en utmaning från Patrik Hamberg att lista tio skivor som format mig. Inte nödvändigtvis de tio skivor som jag idag skulle ta med mig till den öde ön, utan istället musiken som gjort mig till den jag är idag. Ja, musiksmaksmässigt, åtminstone.

Att sammanfatta sig själv – alla sidokast och korsdrag som jag stött på under mina musiklyssnande år – i tio skivor är förstås en halvt omöjlig uppgift. Trodde jag åtminstone. Men åtta av dem trillade på plats av sig själv bara jag började fundera. Jag behövde inte fundera särskilt mycket kring de två sista. Bara det, att de gjort så pass stort avtryck i mig, gör att det blev rätt lätt.

När jag tittar på listan så täcker den i princip in alla olika genrer som jag betat av i olika perioder sedan starten. Trots att, eller kanske just därför att, de tidsmässigt är samlade i en så (på det hela taget) kort period. En övning som blev lika delar nostalgitripp och självbiografiskt och utifrån granskande introspektivanalys.

Så. Utmaningen var tio skivor som format mitt musiklyssnade. En sån utmaning kan jag förstås inte ta mig an utan att lägga till ett kommentarsspår. Så utan att orda ännu mer kommer de här – i kronologisk ordning – men några rader om varför.

(Och eftersom Patrik listade även samlingar så tar jag mig friheten att göra detsamma.)

1. ABBA The Singles – The First Ten Years (1982)

Det känns som att cirkeln sluts när jag de senaste tio åren eller så nördat ner mig extremt mycket i sjuttiotalsdisco. Det var ju här det började. Inte så att jag överhuvudtaget lyssnade på musik på sjuttiotalet (annat än fantastiska Djurens brevlåda), än mindre disco.

Och egentligen lyssnade jag inte särskilt mycket på ABBA när jag väl började lyssna heller. Samlingen (som jag sedan dess snott åt mig) tillhörde mina föräldrar. Och det var väl det som var problemet. ABBA var mina föräldrars musik. Musik jag lyssnade på lite sådär i smyg och gillade innan jag blivit riktigt fanatisk. När jag väl ett par år senare trillade dit på allvar var ABBA överspelade på riktigt. De tillhörde en annan tid och de spelades i princip aldrig. Det skulle dröja till ABBA Gold innan de fick sin återupprättelse, men då å andra sidan med råge.

Då, 1982, kanske jag inte fullt ut insåg att Dancing Queen är en av de mest fulländade discolåtar som spelats in eller att The Winner Takes It All kan vara en av de mest hjärtskärande sorgsna. Jag hade inte fullt ut fattat briljansen och detaljdjupet i Björns och Bennys musikskapande eller det magiska i Agnethas och Fridas stämsång. Men redan då, precis som nu, var det disco-ABBA som jag gillade bäst och redan här lades nog grunden för om inte allt så åtminstone det mesta jag har lyssnat på. Kort sagt: det är i discon som mitt riktiga musikhjärta nog alltid har funnits.

2. Secret Service Greatest Hits (1982)

Jag minns inte när och hur jag kom i kontakt med Secret Service. Det lär ha varit någon av de svenska nöjesprogrammen som sändes under det tidiga åttiotalet. Jag minns däremot att det var Flash in the Night som fick mig på fall (och det faktum att sångaren också hette Ola kan säkert ha spelat in). Postrymddisco som låter precis lika mycket framtid idag som då mot en Tron-blå bakgrund.

Då hade jag ingen aning om hur stora Secret Service var internationellt (Oh Susie lär till exempel ha toppat listorna i 29 länder om man ska tro Wikipedia). Jag hade heller ingen aning om hur stor del de skulle bli i mitt musikliv, där jag regelbundet genom alla år har återkommit och lyssnat igenom diskografin. Och varje gång konstaterat att väldigt mycket fortfarande håller.

Det känns inte som en slump att såväl Ola Håkansson som Tim Norell ett decennium senare hade flera fingrar med i det som kom att bli det tidiga nittiotalets svenska dansunder – vars lärljungar senare år hetat saker som Swedish House Mafia, Rebecca & Fiona, Icona Pop och Avicii.

3. Samling Ghostbusters – Original Soundtrack (1984)

I sann historierevisionistisk anda har jag inte bara haft ett år som startpunkt för mitt musiklyssnade: jag har haft ett specifikt datum. Det var nämligen under min födelsedag 22 november 1984 som jag fick filmmusiken till Ghostbusters.

Som nära nog all filmmusik som vill sälja både sig själv och filmen var laguppställningen synnerligen spretig. Försäljningsdrivande pophits blandades med instrumentala filmmusikspår. Visst finns här låtar som jag fortfarande gillar (som Laura Branigans Donna Summer-pastisch Hot Night) och visst finns det låtar som jag idag kanske kan leva utan. Och ska jag börja analysera djupare så kanske min förkärlek för filmers stråksmäktande kärleksteman – som i sin tur förmodligen ledde mig rakt in i armarna på Art of Noise – föddes i Elmer Bernstein otroligt vackra Dana’s Theme.

Men jag hade förstås bara hört en enda låt innan jag fick albumet: titelspåret. Jag har för mig att det var i något av de svenska familjeunderhållningsprogrammen som jag första gången hörde – eller rättare sagt såg – Ray Parker Jr. göra Ghostbusters. Det var nämligen videon som visades. Då hade jag inte sett särskilt många musikvideor överhuvudtaget och bara det var en stor grej (Spökjägare! Neon! Kändiscameos! Breakdance!) Det i kombination med en irriterande klistrig melodislinga som fortfarande kan få mig att börja dansa Ghostbusters-dansen fick mig såld. Min passion för åttiotalets hybrid mellan pop och månadens danssmak föddes precis här.

4. Nik Kershaw The Riddle (1985)

När popmusik var en bristvara i både radio och (framförallt) i TV så var de få oaser man kunde hitta guld värda för alla som i Sverige ville forma sitt musiklyssnarjag i åttiotalets mitt. För mig blev förstås Tracks och Kaj Kindvall den främsta källan till ny musik och nya intryck.

Men redan dessförinnan hade jag stött på musik i allehanda former via Cia Berg och Bagen. Det som gjorde att Bagen särskilt stack ut var att det var på TV. Topplistor med tillhörande musikvideor. Det var här jag stötte på den som förmodligen är det närmaste jag varit en klassisk musikidol (med affischer och hela kittet): Nik Kershaw. Med åttiotalsdignande kitschparad mitt emellan sextiotals-Batman och Alice i underlandet – som dessutom bars fram på axlarna av en klassisk poplåt med inslag av såväl militärmarsch som baktaktsekon – blev jag halvt besatt av The Riddle.

När jag sedan fick tag i albumet spelade jag bokstavligen talat sönder skivan och det var den första skiva där jag kunde varenda text utantill. Fortfarande kan jag ibland återvända till Niks två första album och än idag gilla det jag hör, i all sin trumekande åttiotalsprakt. (Som systerskiva hade jag här kunnat lägga till Kim Wildes sorgligt underskattade Teases & Dares som låg på skivtallriken nästan lika ofta som The Riddle).

5. Pet Shop Boys Disco (1986)

Egentligen hade jag förstås kunnat lägga med Pet Shop Boys debutalbum Please. Det var när jag hade hört Love Comes Quickly som jag köpte skivan. Och när jag väl hade hört den var jag rätt mycket fast. Men det var faktiskt något drygt halvår senare, november 1986, som oåterkallerligt blev en pethead.

Det var då jag av en slump stötte på Disco i skivbackarna hos en av radio- och tv-handlarna i Katrineholm. Jag hade inte hört något om att de skulle släppa en ny skiva så snart efter den första, vilket det ju snabbt visade sig inte vara. Istället var ju Disco den första delen av Pet Shop Boys systerskivor, remixskivor som släpps mellan de ordinarie skivsläppen. Här fanns låtarna jag lärt mig älska i helt nya versioner, men här fanns också helt nya låtar.

Åtminstone för mig.

Det var låtar som dykt upp som b-sidor på de singlar jag ännu inte hade börjat köpa, dessutom i versioner som bara fanns på tolvtumssinglarna. Och det absolut största utropstecknet var förstås Paninaro i sin nästan nio minuter långa Italian-remix, som bara släpptes som maxisingel i Italien. En enda lång orgie av ekande åttiotalssvulst tillsammans med den hårda basgången lyft direkt från New Yorks mest kompromisslösa bögdansgolv som hyllning till Paninari-rörelsen. En låt som vräkte omkull mig redan med de inledande pukvirvlarna och som sedan blåste bort mig fullständigt med den ljudtromb som sakta byggdes upp. Som hela tiden hotade att dränka Neils och, än mer, Chris röster.

För förutom att Chris dominerar i videon med sina übercoola persiennglasögon är det ju även röstmässigt Chris som får nära nog hela strålkastarljuset. Och redan här läggs grunden för det som varit ett faktum under hela duons karaktär: det är de gånger som Chris fått stå vid micken som duons mest personliga och, tja, sensuella låtar har skapats – utan ett det lätt distanserande filter som läggs på via Neils röst. Och lika självklart motsägelsefullt är det att en av Pet Shop Boys hårdaste ljudkaosväggar är en av deras mesta kärlekslåtar. Och även, som blev än mer tydligt i 1995-års remix av Paninaro, en av deras sorgsnaste.

6. New Order Substance (1987)

Att tidernas näst bästa popband kommer platsen direkt efter tidernas bästa popband känns som en väldigt passande slump. New Order hörde jag, som så mycket, för första gången i Tracks när Sub-Culture 1985 var inne och vände i listans nedre regioner. Jag minns att Kaj Kindvall pratade om deras studio där de skapade sina ”intrikata ljudmattor”, en fras som jag sedan dess alltid tänker på när jag hör New Order.

Även om jag hörde Sub-Culture redan 1985 och sedan spelade av Blue Monday från något annat radioprogram så var det först 1987 som jag ägde något med New Order: det som alltjämt är deras enskilt bästa släpp alla kategorier. En icke-samling som summerade bandets karriär så långt, från de första stapplande post-Joy Division-försöken till den högoktaniga dansmaskin som bandet förvandlades till på bara ett par år.

Precis som Pet Shop Boys (och som så många andra brittiska band före dem, som The Beatles) så tog New Order omvägen via USA i allmänhet och New York i synnerhet. Från tvärst över Atlanten hämtade båda grupperna inspiration från den nyfödda dansmusikscenen i USA, främst electro och hi-energy, och tillförde sedan lite klassiskt brittisk poplåtssnickrande vilket hjälpte till att föra upp musiken på topplistorna. På Substance kunde lyssnarna följa hela den här resan, fram och tillbaka över Atlanten där de skapade framtidsmusik som till och med kom att inspirera Kraftwerk.

7. Cock Robin After Here Through Midland (1987)

Julen 1987 fick jag en cd-spelare i julklapp (tillsammans med samlingen A Very Special Christmas som i typ två månader var den enda cd:n jag kunde spela). Mitt första egna köp av en silverskiva blev Cock Robins andra album, en grupp som jag då bara hade hört en låt av: singeln Just Around the Corner.

Hela skivan är på många sätt en rätt klassisk åttiotalspopskiva, både i längd och sound, med den (trum)ekande ljudbild som man antingen hatar eller älskar. Och på många sätt hade det egentligen kunnat stanna där. Visst, i och med att det var den första cd:n jag köpte så har den bara därför en särskild ställning, men det finns något mer. Det är nämligen få album som jag så regelbundet återkommer till och som jag faktiskt lyssnar igenom från början till slut. Varför vet jag inte riktigt. Jag gillar fortfarande både Peter Kingsberys och Anna Lacazios röster, framförallt tillsammans, och här finns några otrolig snygga popmelodier, vad man än må tycka om den tidstypiska inramningen.

Men varför den dröjt sig kvar handlar kanske mest om två saker. Dels finns här ett ständigt blått drag, ett ensamt vemod, som jag alltid haft en svaghet för. Men dessutom finns här, ibland nästan mellan raderna, ett genomgående tema av förhållanden som rasar mellan livets sprickor. Om att inte kunna släppa taget eller rädslan att ge sig hän. Den typ av musik som så många av oss åtminstone någon gång haft som plåster eller kryckor när ett dikeskört hjärta behöver startkablar.

8. Art of Noise The Best of the Art of Noise (1988)

Av alla artister jag någonsin kommit i kontakt med så kan Art of Noise stå för en av de märkligaste förstaupplevelserna: ljudet av en Golf som inte vill starta. Det är nämligen precis så samplingspionjärerna i Art of Noise inledde sitt vräkmonster Close (To the Edit) – en låt som av någon outgrundlig anledning även den lyckades leta sig in på Tracks-listan. Födda ur inspelningen av Malcolm McLarens Duck Rock fick Art of Noise tidigt arty-stämpeln med sina rätt märkliga skapelser.

Men vad Art of Noise mer än något annat var, var en enda stor lekstuga för ett gäng musiker vid sidan av deras levebrödskarriärer. Men det var en lekstuga som spottade ur sig musik som i sina bästa stunder var fullständigt genialt svängig, på ett precis lagom vansinnigt sätt, där ”gränser” var en generell rekommendation. Nästa Art of Noise-låt jag stötte på var Paranoimia, en feberdrömstripp framförd av världens första virtuella VJ, och tja, nånstans där var jag väl definitivt fast.

Men det var först när jag köpte gruppens Best Of-samling som jag verkligen började lyssna ohälsosamt mycket på Art of Noise (som resulterade att jag två årtionden senare skrev en hel Art of Noise-special på dagensskiva.com. Och även om jag hade spelat in den på band tidigare så var det först nu som jag verkligen upptäckte Moments in Love. En av de vackraste och blåaste låtar som någonsin har spelats in (i alla sina otaliga versioner).

9. De La Soul 3 Feet High & Rising (1989)

Min första kontakt hiphop (eftersom jag missade Run DMC på Live Aid) var ett framträdande med LL Cool J på tv. Min reaktion: allting lät ju likadant – och rätt trist. Den enda låt som stack ut var LL:s brottarballadhit I Need Love. Inte så mycket egentligen för låten i sig utan framförallt där för att LL satt och torrjuckade mot en soffa på scen.

Det där med hiphop kändes inte riktigt som min grej – och så var det inte så mycket mer med den saken.

Det blev inte bättre av att mina nästa kontakter med hiphop var via Beastie Boys Fight For Your Right och Run DMC:s möte med Aerosmith (ni vet, typ rock). Men i takt med att jag från 1987 och framåt började köpa alltfler dansmusiksamlingar som blandade stilar, framförallt hiphouse, mötet mellan house och hiphop, så började jag få upp ögonen för hiphop igen.

Och det jag verkligen behövde för att hitta in i hiphopen (och för att hitta tillbaka till LL, Run DMC och Beastie Boys) var att träffa några av hiphopens mesta mjukisar: native tongues-gänget i allmänhet och De La Soul i synnerhet. Det blev början på en intensiv hiphoplyssnarperiod som inte tappade bränsle förrän en bit in på 00-talet.

10. Samling FFRR – Silver On Black (1989)

House började hitta in i mitt musiklyssnande redan 1987. Precis som i fallet med Pet Shop Boys och New Order hörde jag den främst via Tracks och precis som i fallet med dessa båda grupper så var det den brittiska, popifierade versionen som nådde mig (och topplistorna i Europa). Här fanns namn som Krush, Bomb the Bass, D’Mob och The Beatmasters. Men via olika samlingsskivor började jag upptäcka fler undergenrer (och techno).

När så Mats Nileskär drog igång programmet Hip-House så fick jag helt plötsligt tillgång till musik som jag aldrig annars hade stött på. Det var ursprungshousen från USA. Chicago-housen. New Jersey-garagen. Original-acid-housen. Det skulle däremot visa sig bli betydligt svårare att få tag i samlingar med den här musiken om man bodde i Katrineholm. När jag så hittade FFRR:s Silver On Black-samling så var det ungefär det bästa som kunde hända mig.

Över två LP-skivor gav FFRR i princip en house för Dummies-introduktion till nästan former av house, amerikansk eller brittisk. Dessutom med några slängar hiphop i rena farten. Det här blev på många sätt startpunkten för mitt musikletande om inte det kommande årtiondet så nästan. Det var också här jag för första gången hör några av de riktigt stora houselåtarna, och förstås framförallt Tears.

I Tears möttes några av de riktigt stora housepionjärerna: Frankie Knuckles, Satoshi Tomiie och John Poppo, Eric Kupper och David Morales. Och så förstås Robert Owens som gör sitt så här långt fortfarande bästa sångnummer där han står omgiven av spillrorna från sitt krossade hjärta. Men det här skulle jag upptäcka först senare då versionen på Silver On Black var helt instrumental. Inte för att det spelade någon roll. När jag där och då för första gången hörde Tears hittade jag en vän som jag sedan dess hållit mig sällskap mer än en sen natt.

Spotify-lista

Kommentera