Ben Watt – Hendra

Hur många gånger får man lyssna på en låt? Om och om igen.

Ingen gång säger vissa. Hur många gånger som helst säger jag.

När jag började höra talas om Ben Watts kommande soloalbum kände jag mig lite tveksam. Ben är fortfarande Ben. Men att han, liksom livspartnern Tracey Thorn, skulle leta sig tillbaka till de akustiska rötterna vad inte vad jag riktigt hade hoppats på.

Det var fram till dess att jag hörde Hendra.

Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den sedan dess.

Kanske för att jag hörde den samtidigt som världen utanför mitt fönster drabbades av en piskande höststorm, mitt i vårens långsamma uppladdning. Bleknad vardagsdramatik med ett passerat liv i backspegeln. En värld fångad mellan tvättmaskinen och den efterlämnade disken. En akustisk nattmangling djupt pålad i hjärtat. Och för varje gång stannar världen till för bara en stund. Ett snabbt ögonkast i morgonrusningen innan blicken fastnar i golvet mellan sätena igen.

Melankolisk diskbänksrealism när den är som vackrast.

Efter att ha lyssnat alldeles för många gånger upptäcker jag den smått briljanta videon – och hur låten egentligen låter. För även om det färdiga slutresultatet glänser i sin egen rätt är det den än mer lågmälda liveversionen, som det visar sig vara det jag lyssnat på, som får mig att trycka på repeat om och om igen.

En gång till. Bara en gång till.

Kommentera