Bild

Barry White, 10 år senare

Idag skjuts det upp fyrverkerier över hela USA. Ett hyllande av nationen och den anda som byggde den.

Idag är det också tio år sedan Barry White lämnade oss, 58 år gammal. Tio år sedan jag skrev den text som jag lika gärna hade kunnat skriva idag. Om Barry.

Men i år är det dessutom 40 år sedan Barry White släppte sitt första album i eget namn.

Jag hade kunnat säga att det blev startskottet för en lång och framgångsrik karriär, men Barry hade redan året innan bekantat sig med Billboardlistans högre regioner med Love Unlimiteds debutsingel Walking in the Rain With the One I Love, släppt året före Barrys egen debut. Även dessförinnan hade han jobbat med att producera och arrangera musik, som Bob & Earls Harlem Shuffle (som idag förmodligen mest för tankarna till House of Pains Jump Around).

Men det var med 1973 års I’ve Got So Much to Give som Barry klev fram i rampljuset på allvar. Och han gjorde det till tonerna av en egen version av Four Tops Standing in the Shadows of Love. Ett på många sätt givet val. Berry Gordys livsverk var en av de främsta inspirationskällorna för om inte alla så åtminstone en majoritet av alla svarta amerikanska artister som började göra musik under sextiotalet. Men också för att Motowns signaturbeat kom att bli en stor del av Barrys musik, mer eller mindre originaltroget.

Men med sitt eget fyrtiomannahusband i ryggen gjorde Barry rytmen till mycket mer än bara en rytm. Trummorna, framförallt baskaggen, blev bokstavligen talat hjärtat i hans musik. En varm, stadig puls som inte sällan kom att låta som hjärtslag. Hjärtslag som ofta slog dubbelt. Kärleksdubbelt.

För i en tid då många artister hade politik och medborgarrättsfrågor som tema, inte minst de svarta amerikanska artisterna i funk- och soulfacken – tja, till och med discon var en enda lång politisk manifestation bara genom att finnas till – så var Barrys värld aldrig större än det som försiggår mellan fyra ögon. Fysiskt och själsligt. Kärlek. Före, under och efter. Den bubblande euforin och det sargade eftermälet. Glädjen och sorgen.

En enkel formel som Barry använde för att skapa några av de mest sensuella, vackra och sorgsna låtar som har spelats in. Musik att dela lyckan till. Musik att hålla i handen när det gör ont.

Idag är det 10 år sedan Barry lämnade oss. Men det är idag också 39 år sedan Barry gifte sig med sin Glodean, en tredjedel av Love Unlimited.

Det känns på något sätt självklart att Barry White både gifte sig och dog på USA:s nationaldag. För av alla nationalskatter som landet någon gång suttit på är han en av de största.

Idag skjuts det upp fyrverkerier över hela USA.

I min värld skjuts de upp som en hyllning till Barry White.

Kommentera