Bvdub – A Careful Ecstasy

Hur låter A Careful Ecstasy?

Det är frågan jag kommer på mig själv med att återkomma till när jag lyssnar. Vilka ord som krävs för att överföra ljuden på A Careful Ecstasy till text.

Själv har jag egentligen bara snuddat vid Bvdub före A Careful Ecstasy. Hört något album. Hört någon låt. Men aldrig riktigt sugits in i Brock Van Weys värld. Något som jag tänker ändra på nu, även om det i sig är en utmaning i dagens tidsbristintensiva samhälle. Bvdub har nämligen släppt 20 album. Sedan 2007.

Hur de andra 19 låter återkommer jag kanske till när jag kommer ut på andra sidan. Vid en snabb sökning verkar omdömena antingen handla om hyllningskörer eller avfärdanden som att, tja, det låter ju rätt mycket samma lika.

Det är mycket möjligt att det stämmer. Det är kanske till och med rätt troligt. Att jag efter tio skivor aldrig mer vill höra talas om Bvdub. Men efter att ha hört A Careful Ecstasy har jag nästan lite svårt att tänka mig hur det skulle kunna bli för mycket. Åtminstone om man låter sig just sugas in i den hypnotiska ljudvärld som Van Wey målar upp. En värld som skivbolagets egen text sammanfattar lika självklart enkelt som poetiskt

A Careful Ecstasy tells the story of a heart broken, but a heart that still remembers love – and a heart that while never forgetting its past, never stops dreaming of tomorrow.

Egentligen skulle jag kunna stanna där. Nöja mig med att någon annans ord bättre (som så ofta) gör jobbet bättre än mina egna. Det är också precis så som A Careful Ecstasy känns. Som ett brustet hjärta fyllt av avgrundslös hopplöshet och obotlig ensamhet. Men som ändå, ännu en gång, gör sig redo att blint kasta sig ut för känslostupet. Medveten om hur hård landningen kan bli. Med ärren som bevisar det.

Av de sex låtarna på A Careful Ecstasy klockar bara en in under tolv minuter. Den ljuduppgång som tornar upp över horisonten sig i inledande Another Love är i lite mer än en och en halv minut melodisk fluffelektronik av varmaste snitt. Jag kommer att tänka på Maps + Diagrams och Ulrich Schnauss. Men så rullas ett hi-hat-drillat housebeat fram, tillsammans med en kvinnlig stämma begravd mellan och nästan under alla ljud. Jag kommer att tänka på Aphex Twins Selected Ambient Works 85-92 och Luomos bästa stunder.

De är alla väldigt bra referenser.

Med musik som sträcks ut till över 13 minuter finns det som vanligt risker att allt ska gå i stå redan efter två. Särskilt om man som Van Wey bygger musiken på upprepningar och loopade känslor. Men han inte bara lyckas. Han gör det alldeles fantastiskt. Kanske för att bvdubs närmaste paralleller finns i den klassiska musiken. Stycken som hålls samman av övergripande teman, men som till sin form lika gärna skulle kunna vara nära nog fristående låtar. Lager på lager på lager av de mjukaste och mest lättflytande musikaliska gaser fångas hela tiden in av gravitationen hos markerade basgångar och taktfasta beat. Crescendon och handbromsfickparkeringar får musiken växla mellan mörkt hotande tsunamivarningar och solslöa kvällsbränningar.

Det är sublimt och storslaget. Stillsamt och stormigt. Svävande och svindlande.

Det är ett Robert Owens-moment när det tidiga nittiotalets housescen får skina igen i My Hinami: ett tolv minuter långt övergivet hjärta. Men också en stund då albumets övergripande tema lyfts fram i strålkastarljuset, som en hoppfull kontrast till det kompakta mörkret med stråkar som enda sällskap:

the world is gonna be alright
no matter how black the night, there’s a moon
ain’t nobody forgot about you

Och det är just i den här kontrasterna som A Careful Ecstasy:s magi döljer sig. Mellan mörker och ljus, hopp och förtvivlan, ensamhet och åtrå. Men lika mycket mellan musikens olika delar. De flytande bomullsmelodierna och de ibland betongoförlåtande rytmgrundplattorna. De melodiska och rytmiska förskjutningarna. Ibland kastas en ny rytm in medan röstlekarna får fortsätta ovanför. Andra gångar är det rytmen som är det sammanhållande. Musik som man tror är på väg att rundas av hittar ny kraft och ny riktning.

Men A Careful Ecstasy kan sammanfattas så mycket enklare än så. Det är helt enkelt musik som bitvis är så vacker att man för en stund glömmer att andas. Och som vackrast blir det i den fullständigt magiska If I Had Been a Better Man, mitt emellan himmelsk rhodesgospel och Spiritualizeds Broken Heart. En orgie balanserande mellan dissonans och ren, oförfalskad känsloperfektion.

A Careful Ecstasy är inte bara det överlägset bästa album som släppts så här långt i år (för det är verkligen ett album, i ordets bästa bemärkelse). Det är en av de bästa skivor jag har hört på väldigt, väldigt länge.

När Bvdub så går i mål med titelspåret, och en rytm som skulle kunna vara signerad Knuckles/Morales, så kommer jag till sist på vad A Careful Ecstasy låter som.

Som regn. En varm sommardag i juni.

Kommentera