Wee Gee – Hold On (To Your Dreams)

Hur skulle det ha låtit om Barry Whites och Bobby Womacks vägar hade korsats i en skivstudio?

Förmodligen precis som Hold On (To Your Dreams).

Det är lätt att lura sig att livet är mycket enklare om man väljer att lyssna på musik med ett slutdatum. Att det, till skillnad från dagens ständiga störtflod av musik, faktiskt går att få lite bäring på tillvaron. Hanterbara mängder musik att upptäcka.

Gräver man sig tillbaka till sjuttiotalets discoscen blir livet allt annat än enkelt. För varje artist jag bockar av dyker minst två nya upp. Nya spår som leder till lika mycket till.

Det är någonstans här jag mötte William Franklin Howard II. Ja, eller åtminstone hans album från 1980: Hold On (To Your Dreams).

När jag börjar gräva i Wee Gees bakgrund visar det sig att jag trots allt hört honom tidigare. Som en av rösterna i den mest framgångsrika uppsättningen av The Dramatics. Här, nästan ett decennium senare, på egen hand. Med ett omslag som bockar av ungefär alla countryklichéer – fast inverterat.

Och det är i den djupa södern som Wee Gee och producenten Vernon Bullock hittat sin inspiration. Bland hammondorglar, rullande pianon och Sam & Dave-blås öppnar de dörrarna till Muscle Shoals igen. Men Wee Gees raspiga stämma får också sällskap av något mer. Väsande hi-hats och snurrande stråkar. Sydstatsmyllan strösslas med dansgolvsklubbsglitter som det vore den självklaraste sak i världen. Allra mest i Ain’t Nothing Missin’ (But the Music), hämtad från en parallell musikhistoria där Otis Redding aldrig dog i en flygolycka utan istället flyttade till Philadelphia och fick låtar skrivna av McFadden & Whitehead.

Men Ain’t Nothing Missin’ (But the Music) är albumets stora undantag. För det mesta gömmer sig discon mest i detaljerna. Det här är ett balladernas album.

Och det är just här vi hittar det enastående, magiska titelspåret.

Med några försiktiga ackord, en stillsam och taktfast hi-hat och en ensam stråkslinga svävande högt, högt däruppe – en av de bäst karbonkopierade Barry White-öppningarna – bjuder Wee Gee in med ett kvidande whoa-oaa som för ett ögonblick får mig att tro att det är Bobby Womack som står bakom mikrofonen. Till sin hjälp har Wee Gee sin alldeles egna Love Unlimited-kör.

Det är musik som, precis som resten av albumet, har rötterna i två årtionden. Det är sextiotalets mest innerliga muskelsoul, fast med de stökigaste kanterna bortputsade. Det är Barry Whites mest rödinsvepta sidensängkammarstunder, fast inte lika studioperfekt detaljproducerat.

Det är framförallt tio och en halv minut som knyts samman i en genuin predikan om en bättre morgondag. En morgondag när vi lägger mer tid på att fokusera på det som förenar, snarare än de små detaljer som skiljer oss. Där kärleken är fyren i mörkret.

Vi har hört det förut. Wee Gee säger inget nytt. Inget som i sig kommer att förändra världen. Och visst påverkades jag av tillfället. Men när jag för några veckor sedan för första gången hörde Hold On (To Your Dreams) hade jag precis nåtts av nyheten att bomber hade trasat sönder liv i Boston.

Då är det lätt att dela Wee Gees förhoppning. Att lägga ifrån sig cynismskyddsvästen och tillåta sig själv att vara blåögt naiv. Om så bara för en stund.

Love is truly stronger than hate
All you need is your faith
In your dreams

Kommentera