New Order – 30 år av blå måndagar

Det finns intron och så finns det intron. Intron som fansen och de riktigt inbitna sekundsnabbt kan identifiera. Och så de där introna som nästan vem som helst kan placera lika snabbt.

Blue Monday tillhör sannolikt den senare kategorin. Efter ganska precis en sekund kan väldigt många peka ut Blue Monday. Åtminstone de som har varit hyfsat musikintresserade de senaste 30 åren eller så.

Idag är det på dagen just 30 år sedan Blue Monday släpptes första gången.

Historien om Blue Monday har berättats långt och kort i text och i bild. Med sina sju och en halv minuter, en av de längsta låtar som någonsin tagit sig in på singellistan i Storbritannien. Den bäst säljande tolvtumssingeln någonsin. Hur det Peter Saville-designade konvolutet var så dyrt att producera att skivbolaget Factory gick back på varje sålt exemplar – vilket ironiskt nog gjorde att singelns framgångar blev en av de främsta anledningarna till att Factory gick under.

Sen har vi delarna i myten som kommit från bandet självt. Att en av den tidens mest framtidsblickande låtar spelade in i en studio där utrustningen höll på att rasa i bitar. En studio som Kraftwerk senare bokade för att försöka efterlikna Blue Monday-soundet, men de gav upp efter bara några dagar eftersom utrustningen var så antik. Hur den sequencerskapade syntslingan ligger ur synk med rytmen eftersom Gillian Gilbert missade en not när hon programmerade den – men bandet tyckte att det blev så bra att de behöll den så. Hur Peter Hook höll på att läsa om Fats Domino, som hade en låt som hette Blue Monday. Eftersom det var måndag när de spelade in låten, så tja, varför inte.

Och så alla pusselbitarna som sägs ha blivit Blue Monday. Att Hook snodde riff från Ennio Morricone, att arrangemanget kom från Klein & M.B.O:s Dirty Talk, att basgången inspirerades av Sylvesters klassiker You Make Me Feel (Mighty Real), att rytmen kom från Donna Summers Our Love och att aaah-aaah-aaah-slingan lyftes från Kraftwerks Uranium.

Att just de här låtarna nämns i samma andetag som Blue Monday är i sig fullständigt självklar del i historieskrivningen. För Blue Monday var en av de viktigaste vattendelarna i den moderna dansmusikens tidigaste år. Bara några år tidigare hade discon rasat samman i den kanske största genrekollapsen musikbranschen någonsin har sett, en kollaps under sin egen vikt. Under åren som följde fanns inte någon ny, tydlig genrevägskylt att följa, på det sätt som discon, och punken, hade varit. Som så ofta var det i USA som de nya dansgenrerna föddes – och som så ofta var det britterna som gjorde pop av den och förde upp den på topplistorna – och därmed ut i världen.

På ena sidan om Blue Monday fanns artisterna och producenterna som var med och ritade upp sjuttiotalets elektroniska dansmusikscen: Kraftwerk, Giorgio Moroder och Pete Belotte (männen bakom Donna Summers banbrytande disco, även Our Love), Sylvester, som kom att fånga discons innersta väsen såväl i musik som i personlighet (en färgad transa) och så Klein & M.B.O., protohouseskapare från discons andra hemland: Italien. På andra sidan fanns det som skulle komma att bli house och techno, där New Order i allmänhet (inte minst tack vare samarbetet med Arthur Baker) och Blue Monday i synnerhet tackade för inspirationen från USA och gengäldade det genom att inspirera (minst) en generation amerikanska (och förstås även andra) dansmusikskapare. I mitten fanns ett engelskt gitarrpopband med sinne för melodier.

Men låten var en vattendelare också för New Order. Det var då som New Order slutligen blev New Order.

Blue Monday är på sätt och viss själva antitesen till gruppens andra riktigt stora avtryck i musikannalerna: Love Will Tear Us Apart. För även om Ian Curtis sång på många sätt är lika nollställd som senare Bernard Sumners, så var Joy Divisions mästerverk ett koncentrat av förvridet innerliga känslor. Blue Monday var å sin sida snarare “a machine designed to make people dance“.

Själv upptäckte jag inte New Order förrän två år senare. När Sub-Culture snabbt var inne och vände i Trackslistans lägsta regioner och Kaj Kindvall pratade om gruppens “intrikata ljudmattor”. Det var först ytterligare två år senare som jag sedan ägde Blue Monday, när samlingen Substance var en av de första cd-skivor jag köpte. En samling som jag gick tillbaka och bytte därför att det var fel på den (något konstigt hände med ljudbilden 2.25 in), bara för att upptäckta att det lät exakt likadant i det andra exemplaret jag kom hem med. Något som fick mig att tro att det nog skulle vara så, särskilt som ljudet knuffas över till vänster precis mitt i ordet “mistake”.

Hur många gånger jag har hört Blue Monday sedan dess vågar jag inte ens gissa.

Det som föddes ur misstag, hemmabyggda sequencersyntkonstruktioner och allmänt risiga studioförhållanden låter precis lika modernt idag som när den första förlustsingeln släpptes. Kanske därför att den sedan länge slutat vara bara en låt och istället har blivit något mycket mer.

En av musikhistoriens viktigaste låtar.

Men framförallt en av de allra bästa.

4 reaktioner på ”New Order – 30 år av blå måndagar

  1. Alias skriver:

    Sen var det kul grej som berättades i en gammal intervju i Select. Sången var från början planerad att vara sjungen av syntesröst. Hade tagit evigheter att programmera. Sen hade en ljudtekniker råkat radera filen. Då orkade de inte göra om det så Bernard sjöng låten istället.

  2. Har ju inte sett den än, så tack för påminnelsen! I något annat program om just den låten (säkert på BBC) så konstaterade de ju även att den karaktäristiska melodislingan också är fel. Den var sequencerprogrammerad och efter att ha tragglat sig igenom hela slingan så upptäcktes att de hade missat en (1) not någonstans. Även där handlade det nog om att de inte orkade börja om…

Kommentera