Teengirl Fantasy – Tracer

De ensammaste av pianoackord utrullade över ett försynt smatterpiskande. Rymdmattor, retroknorrande och söndagsgryningsförvirrade melodislingor. End.

Ett namn kan vara så mycket.

Fast jag vet hur det som Teengirl Fantasy släppt tidigare låter, som Cheaters, så kan jag inte släppa känslan att de borde låta som något annat.

Ett bollhav med fluffiga pom-poms, Hubba-bubba-träningsvärk och Katy Perry i rosa peruk.

Ungefär precis allt som Teengirl Fantasy inte är.

När Logan Takahashi och Nicholas Weiss släpper sitt andra gemensamma album som Teengirl Fantasy kommer jag att tänka på Larry Heard. Delvis därför att duons musik flera gånger dyker tillbaka till housens och Larrys tidigaste stunder, men också delvis därför att jag kommer att tänka på Sceneries Not Songs. Ljudlandskap och stämningskonstruktioner snarare än låtar.

Halvvägs in, när Laurel Halo kliver in för ett gästspel, blir Mist of Time som lyft från just Sceneries Not Songs. Atmosfäriskt svävande Heard-house med konturerna svagt synliga mot horisonten. Precis vid strecket där de blå möts stiger sedan andäktigt soluppgångsvackra End upp mot en kuliss av oändligt vita stränder. Vector Spray försöker hålla balansen mot det oregelbundna Bet She’s Not Your Girlfriend-smatter som bryter den spegelblanka ytan. Ett ytsmatter som, tillsammans med panflöjt-inte-panflöjt och ett mässande housepiano knuffar Eternal rakt in i den vik där Sven Väths Ibiza-nittiotal aldrig tar slut.

Men även om luftmadrassen är uppumpad är det aldrig helt nedpolerat. Det finns fortfarande kantigheter och smuts. Som när röstlekarna och de avlägsna trumexplosionerna i Inca får mig att tänka på Art of Noise och Beatbox. Det självklara i att Kelela Mizanekristos i EFX stökar runt mitt emellan Uffie och Jessie Ware eller att Romanthonys inhopp i Do It bryter av dansgolvstvärt med sin i sammanhanget hårda dansrytm och sin elpianomelodi snodd från Crystal Waters Gypsy Woman (She’s Homeless).

Allt inklockat på strax under 40 minuter som är lika miniatyrschizofrena som rödtrådsjälvklara.

40 minuter som dessutom låter ännu bättre nu, när mörkret och höstregnet kramar fasaden, än när albumet kom i somras.

Kommentera