100 fantastiska låtar 2011, del 9

Traditionsenligt, och traditionsenligt försenat, är det dags för en genomgång av 100 låtar alla borde upptäcka och ta med sig från 2011. Har du missat de tidigare 100-listorna jag ställde samman på dagensskiva.com hittar du länkar dit längst ner på sidan. 100 låtar. 10 delar. Uppdelade över tio veckor. De låtar som finns i Spotify kommer att hamna i den här spellistan.

DJ Marky & S.P.Y. feat. Miri – Days Go Slow (Makoto Remix)

Days Go Slow såg dagens ljus redan 2009, men när låten 2011 sedan lyfte från Brasilien och mellanlandade i Japan för en påhälsning hos Makoto Shimizu, ja då fick den tillräckligt med nypåfylld energi för att orka ytterligare några varv runt dansmusikgloben. Och vilket fantastiskt energiknippe det är. Överklockad drum’n’bass insvept i de solskensvackraste av vemodsstråkar. Och så Miriam Hussains längtande sång. Drum’n’bass när den är som bäst alltså.

Crazy P – The Unbearable Lightness of Being

I kategorin “låter som den heter” återfinns The Unbearable Lightness of Being definitivt i toppskiktet 2011. En svävande och varmt slö puls i takt med en solvarm gummimadrass gungande på nästan spegelblankt hav. En värld lika poetiskt viktlös som ljudet av orden i titeln. Men som kontrast till den perfekta sommarpolaroiden sitter Danielle Moores text uppkrupen i skuggan och tittar ut över lyckan som bor hos alla andra. Meningslösheten när den halva som var hela världen har försvunnit.

When the rain falls down you’re all I can think of
I pictured you and me and that’s all I think of
If I could remove this thought from my head I would
And if I could replace this thought in my head I would
I’m missing, missing you

Crazy P – Open for Service (Ron Basejam Remix)

Remixer har sedan länge varit rätt frikopplade från ursprungskällan. Vill du finlira med originalet? Varsågod. Vill du göra något som bara har titeln gemensamt med originalet? Kör hårt. När Open for Service dök upp på Crazy P-albumet When We On var den klädd i en åttiotalsboogiestruttande outfit. När James Baron, ena musikmotorhalvan av Crazy P, sedan gick hem och pulade vidare med låten själv, bakom sin Ron Basejam-mask, hände det en hel del. Beatet förenar fortfarande de båda låtarna, men förutom att sången till stora delar redigerats bort så är det framförallt de cellomörka Roads-stråkarna som ligger bakom ett rätt markant stämningsskifte. Den glättiga livekänslan har ersatts av stramt tyglade känslokaskader som rullar fram över ett pianohav. Att ett Wipeout-fnitter hörs från en osynlig surfstrand känns på något märkligt sätt helt logiskt.

Miguel Campbell – Something Special (Original Mix)

Hur låter Something Special? Vi frågar upphovsmannen själv. Something special, sexy, wonderful. Ja, precis så faktiskt. Det som börjar i en återspelad Bakerman byggs upp runt ett slött fyrkantigt beat och några välplacerade ackord och den förföriskt snygga sången (som tydligen hämtades från flickvännen till en av Campbells kompisar). När sedan den flirtande digitalobasgången kickar in blir stämningen snudd på elektrisk i de outtalade känslor som hänger mitt i rummet när två par ögon som aldrig sett varandra förut möts i en blick som varar precis lite för länge.

Si Tew – Vaguely Fading (Red)

Varje gång jag hör den ensamma inledningstonen i Vaguely Fading (Red) så tror jag att jag kommer att få höra Death in Vegas Hands Around My Throat. Varje gång. Men Simon Tews låt har undantaget de första sekunderna inte särskilt mycket med Death in Vegas att göra. Tvärtom låter Vaguely Fading (Red) som den underbart poetiska titeln på albumet där den hör hemma: When the Clouds Run Away. Precis så. Högersvävande stråkar och vänstermålande piano möts med ett släpigt beat. Molnflykten får sedan sin fantastiska form när en ensam cello bjuds upp till en midnattsdans på balkongen av den etterbloppigaste melodislingan. Resultatet blir ett tredimensionellt, enastående känslobygge, utsträckt under den klarblå himlen.

Tom De Neef – White Isle Memories (Original Mix)

En titel kan göra så mycket. I sin mesta extrem kan en titel som inte synkar med musiken om inte förstöra så åtminstone dra ner en låt. Eller till och med vara bättre än musiken. Om man, som i Tom De Neefs fall, skapar en så poetiskt målande treordsfigur som White Isle Memories så krävs det en hel del för att leva upp till den polaroiden. Förpacka de drömska semesterdagarna med precis lagom mycket förnekelsepatina för att glömma allt som gick fel. Egentligen kunde De Neef knappt ha gjort det enklare för sig. Allt byggt kring det taktfasta pianohousebruset från de sommarslöa vågornas försiktiga brytningar mot strandkanten. En rytm som bakom stängda ögon vaggar in oss i den solskönaste av stämningar. När De Neef sedan, bara för ett ögonblick, låter några vackra stråkar sprida sitt vemodiga ljus över oss, ja då blir det precis så där semesterperfekt som det bara kan vara i backspegeln.

Rick “Poppa” Howard – Do What You Have to Do (Vocal)

Keep it in the family. Det verkar vara mottot för Tevo Howard och hans pappa, med det passande smeknamnet “Poppa”. Tillsammans har de båda de senaste åren gett oss house som släppts fel årtionde. Eller till och med årtusende. Det är musik som hör hemma i housens allra tidigaste dagar, en tid när Larry Heards musikskapande bildar skola. Det är här, precis som tidigare Howard-alster, som vi hittar Do What You Have to Do. De mjukaste av bakgrundsslingor, smygande stråkar och ett beatbygge som bockar av alla grundelement som en gång i tiden ritade upp kartan för housen. Allt med en rå, opolerad lågbudgetkänsla som andas ett åttiotals-Chicago. Och så förstås Ricks sång. Avskalad, ofiltrerad och nästan burkig, men fylld av själ och livsgnistrande stöttning när tillvaron är som mest avgrundslöst mörk.

Lips – Everything to Me

Jag har svårt att inte tänka på Flight of the Conchords när jag läser om Steph Brown. Nya Zeeländsk musiker numer boende i New York där hon försöker göra sig ett namn i musikvärlden. Kanske inte med samma torra humor, men å andra sidan går det förhoppningsvis bättre för Lips än för Bret och Jermaine. Finns det någon rättvisa borde det göra det, om första låten ut är så bra som Everything to Me. Lågmält intim elektropop med sovrumsstudiovibbar under Stephs luftiga pratsång. Det här räcker egentligen för att övertyga mig, men när Lips sedan öppnar sitt lägenhetsfönster och släpper in de oerhört vemodsvackra stråkarna, ekande mellan skyskraporna, ja, då rasar de sista cynismsköldarna. Den som önskar lite mer tyngd kan kolla in Christian Strobes remix, men mitt sällskap blir fortfarande Lips originalversion.

Barbara Keith – All Around the Watchtower (Rayko Edit)

Det är på något sätt lite symptomatiskt för mitt rocktyckande att Jimi Hendrix bästa låt inte är en Jimi Hendrix-låt. All Along the Watchtower tillhör förstås egentligen Bob Dylan, men, väldigt mycket Ola det också, Dylans låtar blir ju bäst när någon annan gör dem. Som Jimi Hendrix. Eller Barbara Keith. Keiths version av All Along the Watchtower kom drygt sex år efter Dylans original och ytterligare 38 år senare landar låten i Spanien. Hemma hos Raico Peña närmare bestämt. Väl där sträcks Keiths version ut, förses med ett stadigare discobeat och blir All Around the Watchtower. Men kvar finns fortfarande Keiths raspiga coolhet och de duellerande gitarrerna – den ena wackande elektriskt, den andra malande akustisk.

Stranjah feat. Swervez – Cry 4 U

Att ge sig i kast med att göra en egen version av en Sade-låt är som att frivilligt dansa runt på ett minfält. Det är helt enkelt musik som är svår att toppa i all sin själfulla magi. Väljer man dessutom en av Sades allra allra bästa och mest smärtsamt sorgsna skapelser, ja då ber man om ett misslyckande redan på förhand. Men Stranjah lyckas faktiskt med det smått omöjliga att göra No Ordinary Love rättvisa, dessutom i en smatterpunkterad drum’n’bass-utstyrsel. Förmodligen därför att Stranjah fångar, bokstavligen talat, hjärtat i originalet. Det sorgsna pianot och det avlägset ekande “took my love away” svävar sorgset över den basgångsmullrande tomhetsmörker som öppnar sig när den skyddande kärleksmattan slits bort.

Alla delar 2011

100 fantastiska låtar 2011

Tidigare års listor

100 fantastiska låtar 2010
100 fantastiska låtar 2009
100 fantastiska låtar 2008
100 fantastiska låtar 2007
100 fantastiska låtar 2006
100 fantastiska låtar 2005

Kommentera