100 fantastiska låtar 2011, del 10a

Traditionsenligt, och traditionsenligt försenat, är det dags för en genomgång av 100 låtar alla borde upptäcka och ta med sig från 2011. Har du missat de tidigare 100-listorna jag ställde samman på dagensskiva.com hittar du länkar dit längst ner på sidan. 100 låtar. 10 delar. Uppdelade över tio veckor. De låtar som finns i Spotify kommer att hamna i den här spellistan.

I år blev tio delar elva. Jag sparar de sista två låtarna till nästa vecka. Så den här veckans tio låtar blir bara åtta.

Mayer Hawthorne – Don’t Turn the Lights On

Att soulklassiker bjuds in till nutida dansgolv i kreationer uppdaterade för en ständigt månadssmakshungrande publik är något vi har vant oss vid. Det omvända är däremot fortfarande ganska ovanligt. När Mayer Hawthorne 2011 släppte sin gratis-ep Impressions var det därför en låt som stack ut: en cover av Chromeos Don’t Turn the Lights On.

En låt som i sitt original var sprittande, röstlådelekande elektrodanspop förvandlades i Mayers händer till sugande intimsoul med ekon från det tidiga sjuttiotalet. När lokalen rensats ut och de få stolar som finns kvar flyttas fram precis intill den lilla publiken växer också texten i takt med att röken lägger sig allt tätare. Det som försvann i den maskinella glättigheten hos Chromeo blir nu smärtsamt tydligt, förstärkt av de blåtonade stråkarna. Misslyckade försök att släppa taget om det som varit med ett desperat fumlande piano som enda sällskap.

Another walk to take
Another lonesome evening spent without you there
And only those who hurt you
Will say patience is a virtue
And it’s been so long

Incarnations – Let Love Find You (Pepe Link Remix)

På diskografi-sajten discogs.com kategoriseras Incarnations debutalbum som “folk rock” respektive “stoner rock”. Så här i efterhand var det nog tur att jag inte läste etiketterna innan jag hörde låten. Nu är inte originalet särskilt pjåkigt, och ja, någonstans fattar jag nog var “stoner” kom ifrån, men det är när Pepe Link lägger sina baleariska händer på Let Love Find You som mina öron verkligen vaknar. När vi hamnar i den chillwave, den uppdatering av åttiotalets balearicavåg som sköljt över oss senaste åren. Det blir kort sagt en orgie i alla mentala bilder som andas solnedgångar, sandvärme, avlägset vågbrus och strandnära åttiotalsvykort. Med ett snygg stänkt sorgsenhet som kontrast till den positivt livsfilosofiska texten. För den som inte tycker att Pepe Links version är tillräckligt gummimadrasspårökt finns också Lexxs nästan lika bra slösläpande version.

White Elephant – Sir John

Hur skulle det låta om Benjamin Smith från Mudd & Smith och Jim Baron och Chris Todd från Crazy P började lägereldsjamma under ett strandgrillparty när solens sista strålar knappt längre orkar över horisonten medan den varma havsbrisen nästan är det enda som inte stannat upp helt? Det skulle förmodligen låta precis som Sir John. Om låten skapades under de här förhållandena ska jag låta vara osagt, men det som trion skapat tillsammans låter precis så. Några plockar upp sina akustiska gitarrer medan någon håller rytmen på några tomma plastburkar. Fladdrande över elden svävar en ensam stråkton som någon lite mer otippat också tog med sig till festen. Sir John blir ljudspåret till sommarens sista, vemodiga sammankomst, som inte tar slut förrän de enda ljus som syns är de lysande prickarna i skyn.

Ada – Faith

1996 gav Luscious Jackson ut Fever In Fever OutBeastie Boys skivbolag Grand Royal. Faith var en av låtarna på albumet. Då lämnade den låten inget större avtryck i min musikvärld. Förmodligen till stor del av att jag nog aldrig gav albumet den tid det skulle ha behövt, lite besviken efter föregångaren Natural Ingredient och framförallt den charmigt oputsade debut-ep:n In Search of Manny. Men när jag lyssnar på Luscious Jacksons original nu inser jag att det nog inte hade spelat någon större roll.

Det skulle dröja 15 år innan Faith hittade formen, via en cover av Michaela Dippel. Dippel skalar av nästan allt utom texten och bäddar in den i ett digitalknastrande rundgångswannabebrus och en akustiskt plockad gitarr som monterats isär och sedan satts ihop igen, mjukt och slarvigt. Resultatet blir en dallrande vacker version som fullständigt känslobombar sönder originalet. Och en version som ger alla kärleksdikeskörda något att hålla fast i när det är som mörkast.

I cry for the love in your eyes
I try to let you be free
If you’re blue
Don’t let it worry you
You’ll make it through
And if you don’t believe me
Faith will come humbly down
Fear will come tumbling down

Frank Ocean – Novacane

Frank Ocean var ett namn som passerade mig i periferin. Titeln på Oceans mixtape Nostalgia, Ultra dök upp, men fick mig inte att gå vidare. Det kan ha varit så enkelt som att jag såg “mixtape” och fick för mig att det var ytterligare en ny rappare. Min kontakt med hiphopen är idag sporadisk och det är bara ibland jag tar mig tid. Nostalgia, Ultra var inte ett av de tillfällena.

Men så hörde jag Novacane och allting ställdes på ända. Kanske det vackraste stycke hiphop som släppts sedan MC Solaars Caroline. Hiphop på gränsen till r’n’b, men ändå inte. En stillsamt vacker kärleksballad. Och det är precis vad det är, men när jag faktiskt tog mig tid att lyssna på texten öppnade sig en helt ny värld. En värld där livets baksida är vardag. Där droger är det enda sättet att ta sig vidare och där kroppen är den mest gångbara valutan. Där kärlek kan vara den enda ljusglimten, men också det som drar ner dig i det bedövade fördärvet. En av 2011 allra vackraste och mest hjärtskärande låtar.

Steffi – Sadness (Vinyl Version)

Det är inte sällan de bästa låtar också är de enklaste. Åtminstone vid en ytlig genomlyssning. Ett hjärtpumpande beat och några loopade bakgrundsackord bygger i princip hela Sadness. Ovanpå droppar Steffie Doms då och då ytterligare några ackord, men inte mycket mer än det vi redan mött. Men trots det, eller kanske just därför, gungar Sadness in oss i en behagligt basvarm sinnesstämning. Men det är när sången nästan helt oannonserat bryter in som känslorna verkligen tar plats. När golvet under det som skulle kunna vara en medelhavskryssning med fingrarna svepande över vattenytan öppnar sig och blottar ett sprucket hjärta och en knuten mage. Fyra textrader som i en handvändning gör Sadness till en av de senaste årens mest övergivet vackra låtar.

When you leave me my heart hurts
It takes me, this sadness
Loneliness, emptiness, no happiness
Just sadness

Katy Perry – The One That Got Away (Christian Strobe Remix)

Bland de senaste årens mest briljanta popsinglar har Katy Perry stått för flera av dem. Men med något undantag är det inte originalversionerna det handlar om. Istället handlar det om när andra möblerar om musiken, som Manhattan Clique. Det är då, med hjälp av utomstående, som det visar sig att det bortom originalproduktionerna finns riktigt enastående popmelodier. Som The One That Got Away. Den kostym som Dr Luke och Max Martin, någon slags tungfotad Motown-soulstompspop, är i ärlighetens namn rätt bedrövlig i sin kantiga plastighet, med de snygga stråkarna som enda ljusglimten. Stråkarna, och melodin, är ungefär det enda som Christian Strobe behåller i sin remix.

Istället målar Strobe upp en analogdoftande tuggummivärld som passar The One That Got Away betydligt bättre. Massiva pastelltrummor, koskällor, jagande sequencers och stjärnglänsande keyboardslingor. Men Strobe fångar samtidigt också det retrospektivt brutna hjärta som är kärnan i låten. Ensamt dansande i ett hav av lyckliga leenden. 2011 års mest känslokrockat euforiska refräng.

London Elektricity feat. Elsa Esmeralda – Meteorites

När den melodiska drum’n’bass-musikens kanske mesta centralfigur Tony Colman 2011 gav oss ett nytt album under sitt London Elektricity-alias var förväntningarna förstås höga. Få har likt just London Elektricity klarat av att ge oss så enastående vacker och svängig drum’n’bass. Men Yikes! blev inte den dansexplosion jag hade väntat mig, tyvärr. Men med tanke på London Elektricitys höga lägstanivå betyder det här inte att resultatet blev dåligt – långt ifrån – men inte sådär London Elektricity-bra. Nu fanns det förstås undantag och det största av dem var Meteorites. Till sin hjälp tog Colman återigen Elsa Hedberg, som bland annat kunnat höras i London Elektricitys Just One Second. Och resultatet? Inte bara den överlägset bästa låten på Yikes! utan också en av Colmans bästa överhuvudtaget. Och visst är det här en halvsvensk seger, då Elsa Esmeralda blir den perfekta kompanjonen till Colman där Meteorites kryssar fram mellan meteornedslag med sina överklockade känslor. Allt medan Elsa vetenskapligt bryter ner kärlekens astronomiska känslostjärnfall.

Alla delar 2011

100 fantastiska låtar 2011

Tidigare års listor

100 fantastiska låtar 2010
100 fantastiska låtar 2009
100 fantastiska låtar 2008
100 fantastiska låtar 2007
100 fantastiska låtar 2006
100 fantastiska låtar 2005

Kommentera