Pet Shop Boys – Elysium

Jag börjar med att skriva något positivt om Ego Music och Hold On.

De är inte The Sodom and Gomorrah Show.

När jag första gången hade lyssnat igenom Pet Shop Boys elfte album (beroende på hur man räknar) var jag rätt benägen att stämma in i den rätt samstämmigt sågande kritikerkör som tyckt till om Elysium. Chris och Neils sämsta album, med råge.

Om det här hade handlat om ett album med en grupp jag aldrig hade hört talas om så skulle historien förmodligen ha slutat här. Men nu pratar vi om tidernas bästa popgrupp och då måste jag förstås tvinga mig till en genomlyssning till.

Som tur var.

Men hur mycket jag än skulle vilja är Ego Music och Hold On enastående plumpar i duons mer än 30 år långa musikskaparkarriär. I sig är de egentligen inget vi inte har hört från Pet Shop Boys tidigare. Ego Music är Hit Music 25 år senare, via Shameless och källarmaskinjammandet i The Sound of the Atom Splitting. Händel-lånande Hold On är inte första gången som Pet Shop Boys skriver låtar ihop med döda kompositörer, samtidigt som den också ekar av gruppens experiment med stumfilmsmusik och balett.

Visserligen fungerar Hold On bättre som instrumental, men den körsvulstiga Elysium-versionen blir bara alldeles för mycket, på helt fel sätt. Och Ego Music är bara, tja, väldigt, väldigt trist.

De är också brytpunkten på Elysium, dörren in till en ovanligt och oväntat svag andra albumhalva för att komma från Pet Shop Boys. Give It a Go är sprudlande charmig vemodspop av bästa PSB-snitt, men dras ner av sin bleka refräng. Memory of the Future och Everything Means Something är mest bara bleka.

Men så finns det förstås en första albumhalva också.

Mycket av kritiken mot Elysium har handlat om avsaknaden av dansgolvspop, att det här inte är musik som Pet Shop Boys handlar om. Då glömmer man förstås att gruppens album lika ofta handlat om en blå huvudstämning som en neonstrålkastarspelande. De senaste åren är det dessutom balladerna, det till åren komna vemodet, som allt oftare stått för de riktigt starka stunderna. Låtarna som lyfts fram har varit exempel på det som Pet Shop Boys så ofta förknippas med: satir och ironi.

Albumtiteln och öppningsspåret Leaving har setts som bevis på att Elysium handlar om död (med Leaving som en uppdaterad Being Boring) och ett liv bortom artistkarriären. Och visst kan det vara så att Neil och Chris mer och mer funderar på att hänga upp hattarna, men textmässigt är huvudtemat för Elysium precis det som Pet Shop Boys alltid egentligen har handlat om.

Kärlek.

När Neil i albumöppnaren Leaving filosoferar över hur de som har lämnat oss fortfarande lever kvar i våra minnen och i våra liv är det inget annat än en av de snyggaste metaforer för kärlekshaveri som skrivits ned.

Och även om skivans första låt också är den bästa så finns här mer, som så sakteliga tar form. Invisible har växt till sig ordentligt sedan jag först hörde den, med rejäla ekon av Doubles The Captain of Her Heart. Detsamma gäller Winner, även om jag fortfarande håller Andrew Dawsons HappySad-remix snäppet högre. Driften med den egna stjärnstatusen har vi hört tidigare, men ju längre tiden går, desto mer får den formen av tillbakablickande självinsikt. Your Early Stuff är inget undantag med sin vemodiga fernissa.

Vi får dessutom en av duons så här långt mest storslaget intima ballader i Breathing Space. Lika delar Decadence, If Love Were All, In Denial och King’s Cross. Rätt fullständigt enastående.

Och visst finns det här också riktiga djupdykningar ner i duons egen bakkatalog. I Face Like That möts en basgång som är lika delar Suburbia och Love Comes Quickly, med ah-ah-ah-melodi och digitalhandklappningar från den senare. Dessutom med en kostym som andas väldigt mycket Domino Dancing. Inte bara för textraderna “I heard the waves crashing / saw your eyes flashing / a tropical storm was passing through / and so were you”.

Om nu det här skulle visa sig vara Pet Shop Boys sista album som Pet Shop Boys så skulle det faktiskt kunna vara en väldigt passande cirkel som sluts. För precis som Domino Dancing är Elysium inspelad på amerikansk mark (med Kanye West-producenten Andrew Dawson). Men än mer var det ju i USA som karriären började. Tillsammans med Bobby O:s produktioner.

Kanske är det därför som Neil och Chris kliver ända tillbaka till starten när avslutande Reqiuem in Denim and Leopardskin tar avstamp i West End Girls. När sedan större delen av låten målas ovanpå den finaste present som duon gav Dusty Springfield, fantastiska Nothing Has Been Proved, i en intim balkongdans med Being Boring, ja då känns det verkligen som att Chris och Neil står i bakersta vagnen och vinkar till oss när tåget för sista gången lämnar stationen med en filmstråksektion på taket.

Kanske är det precis den här känslan som också knyter ihop slutet med början. Samma stillsamma leende, samma backspegel efter ett liv av underverk och katastrofer, en sista chans att tonårshandlöst kasta sig i någons armar. Att även ett krossat hjärta kanske var värt det till slut.

Hur ont det än gjorde.

Our love is dead
But the dead are here to stay
They made us what we are
They’re with us every day
In darkest night
Their memory keeps us strong
And if our love is dead
It won’t be dead for long

I know enough’s enough
And you’re leaving
You’ve had enough time
To decide on your freedom
But I can still find some hope
To believe in love

En reaktion på ”Pet Shop Boys – Elysium

Kommentera