25-årsjubileum, Actually

Jag har stått utanför King’s Cross Station. Bara stått. En stund.

Inget särskilt speciellt. Inget unik. Många andra har gjort samma sak. Jag är säkert inte ens ensam om anledningen till att jag under ett besök åkte till King’s Cross Station bara för att, tja, ha varit vid King’s Cross Station.

Anledningen var King’s Cross. Sista låten på Pet Shop Boys äldsta album. Eller andra album. Eller tredje album. Beroende på hur man räknar.

På flera ställen släpps idag duons senaste album Elysium (som jag lär återkomma till rätt snart). Men det är också på dagen 25 år sedan Actually landade.

Det är få album jag sett fram emot lika mycket.

Debuten Please och halvuppföljaren Disco blev början på ett helt nytt kapitel i mitt musiklyssnande. Så här i efterhand var Disco en ännu större bomb än Please – inte minst för att tidernas bästa poplåt här dök upp i sin bästa version: Italian-remixen av Paninaro. Jag köpte Boy-keps, Boy-t-shirt och letade förgäves efter Chris Lowe persiennglasögon. Året efter briserade först It’s a Sin och sedan What Have I Done to Deserve This?

Jag minns inte om jag hängde på låset till skivhandlaren i Katrineholm dagen då Actually släpptes, men det är inte omöjligt. Till och med rätt troligt.

Det svåra andra albumet som blev Pet Shop Boys största kommersiella stund. Fyra topp-tio-singlar i Storbritannien. Fem med svansen Always On My Mind. Av bara farten gjorde duon dessutom en långfilm – det första av storslagna projekt som gruppen gett sig på sedan dess.

En av förklaringarna till att Pet Shop Boys inte gick i den klassiska andraalbumfällan är att materialet den här gången till stora delar faktiskt var äldre än låtarna som dök upp på Please. Att albumet öppnar med en ny version av One More Chance, skriven tillsammans med och ursprungligen producerad av mannen som gav Pet Shop Boys sin första kostym: Bobby Orlando. Här fanns också den tänkta Please-låten What Have I Done to Deserve This?, skriven tillsammans med Allee Willis (som bland andra också stått bakom Earth Wind & Fire-låtarna Boogie Wonderland och September, Pointer Sisters Neutron Dance och signaturen till Vänner).

Wikipedia-sidan om Actually konstateras att duons 1987-album inte skilde sig särskilt mycket från debuten rent musikaliskt. Det är både rätt och fel. Båda skivorna är förstås syntpop i någon slags mening, men Actually låter äldre, bitvis betydligt närmare Bobby O:s ursprungsproduktioner åt Pet Shop Boys. Actually låter faktiskt mer som ett barn av sin tid, hårdare knuten till sitt utgivningsår. Med plastblås, hi-energy-bas och allt.

Det här var förstås inget som jag överhuvudtaget tänkte på när jag la vinylen på spelaren första gången. Jag hade inte lyssnat klart förrän jag kunde alla texterna. Eller åtminstone till dess att jag kunde alla texterna, tolkade så gott det gick utan att ha de riktiga texterna till hands.

Visst står det en hel vägg nostalgi mellan nu och då, men tidsmarkörerna tänker jag knappt på nu heller. Förmodligen för att vi har vuxit upp tillsammans. Åldrats tillsammans, jag och Actually och umgåtts så mycket att vi inte märkt att vi blivit äldre.

Med det sagt var jag ändå lite besviken på Actually när den kom och jag känner samma sak än idag. Här finns några av Pet Shop Boys absolut bästa låtar, som alla blev singlar: It’s a Sin, Dusty Springfield-duetten What Have I Done to Deserve This?, fantastiskt vackra relationsdramat Rent och Heart (singlarna bjöd dessutom på ytterligare några av duons bästa stunder på b-sidorna). Men som album betraktat är det inte lika genomkonsekvent briljant på det sätt som Please var. One More Chance, Shopping, Hit Music och Ennio Morricone-samarbetet It Couldn’t Happen Here nådde inte upp till de höjder som alla a- och b-sidor sedan West End Girls (både album och singlar).

Men nu pratar vi Pet Shop Boys-nivå. Alla är fortfarande väldigt bra låtar – men inte riktigt lika Pet Shop Boys-bra som övriga. Det är väl också anledningen att jag inte lyssnat tillnärmelsevis lika många gånger på Actually som Please. Singlarna finns på så många andra ställen.

Men det här gör också att jag missar två andra av Pet Shop Boys mest fulländade stunder. Två låtar som aldrig blev singlar och som heller aldrig letat sig in i Pet Shop Boys-kanonen. Dels den blå berättelsen om obesvarad kärlek i I Want to Wake Up (en låt som sex år senare skulle återuppstå, remixad av The Smith-gitarristen Johnny Marr). Dels anti-Thatcher-låten King’s Cross, en av Chris och Neils absolut bästa ballader.

En låt som fick mig att åka till en järnvägsstation i London bara för att åka dit. Bara för att ha varit där.

Det är något visst med musik som lyckas med det.

Kommentera