100 fantastiska låtar 2011, del 7

Traditionsenligt, och traditionsenligt försenat, är det dags för en genomgång av 100 låtar alla borde upptäcka och ta med sig från 2011. Har du missat de tidigare 100-listorna jag ställde samman på dagensskiva.com hittar du länkar dit längst ner på sidan. 100 låtar. 10 delar. Uppdelade över tio veckor. De låtar som finns i Spotify kommer att hamna i den här spellistan.

Funk D’Void – Diabla (Joash Orchestral Remix)

Lagom till tioårsjubileet av Diabla blev det dags för ett återsläpp, den här gången med remixer av Metrik och Joash. Mycket hinner hända på tio år, inte minst soundmässigt på dansgolvet. Skotsk-svenske Lars Sandbergs ursprungsversion av Diabla var en rätt hänsynslös attack på trumhinnorna som pumpade ut sin ammunition från en ohelig allians mellan techno och tribal house. Inte mycket av det här finns kvar när Joash fått sin vilja igenom. Egentligen inte mycket mer än konturerna efter melodin. Vad kunde därför vara mer passande än ett gästspel hos Exorcisten?

Det är precis här som remixen tar sitt avstamp: i ett Tubular Bells-ekande klockspel. Snart stämmer stråkarna in i samma melodi medan resten av orkestern förpassas till rytmsektion. Ja, egentligen agerar alla instrument rytmsektion även utan trummornas hjälp. När alla pusselbitar till sist hittat sina rätta platser blir Diabla en analogdarrande tolkning av det som tog sin början i maskinernas innersta känslorum. En version som faktiskt överträffar originalet på alla sätt som går.

Flowers & Sea Creatures – International (Lee Jones Watergate Remix)

När Flowers & Sea Creatures sångare Graham Baxter i samband med debutalbumet fick frågan om vilken färg gruppens musik låter som svarade han turkos och kol. Förstås. Det är så musik utgiven på Ben Watts Buzzin’ Fly-etikett nog borde låta. Det är också just turkos och svart som utgör de två främsta färgerna på den tolva där vi hittar International i sin Lee Jones-remixade form. Svalt, stillsamt svävande storstadsensamhet med adress i lägenheten precis intill Everything But the Girls Missing.

Sun Glitters – Too Much to Lose (Halls Remix)

Någonstans beskrevs Sun Glitters som “Boards of Canada på househumör”. Lite osäker på hur house definieras i det läget, men visst kan jag förstå hur Sun Glitters röstförvrängda ljudskulpturer kan föra tankarna till Boards of Canada. I Too Much to Lose finns dessutom något som faktiskt är ett släpigt housebeat under de isländskt eldflugedansande rösterna. Men den riktiga magin uppstår när Victor Ferreira låter originalversionen lämna Luxembourg och ta tunneln över till London, till Samuel Howards studio närmare bestämt. De konturer som rytmen gav Too Much to Lose försvinner helt. Det som finns kvar är de drömska stämningarna varsamt inrutade av en basgång och en knastersmällande Maps + Diagram-rytm. En hypnotisk känsloharpa för varma sommarkvällar, där skärgårdsfärjorna hälsar på varandra någonstans långt borta.

Ormatie – Only

Musik som väljer de små gesterna, de fina detaljerna, kan vara svår. Inte nödvändigtvis därför att lågmäld musik per definition skulle vara särskilt svårlyssnad. Den kan förstås vara hur tråkig och intetsägande som helst, framförallt om man dessutom väljer den instrumentala vägen, men det kan också vara melodiskt storslaget om det bara får chansen att ta sin plats. Problemet är däremot att det, för mig åtminstone, blir musik som mer än annan blir så väldigt beroende av situationen. Av sinnesstämningen.

Александр Сергеевич Бровкинs (eller Aleksandr Sergeevich Brovkins) ryska känslomålning med de mest finborstiga av penslar skulle ha kunnat passera mig helt obemärkt förbi. Fem och en halv minut jag aldrig lyssnat klart på, därför att det kommer alldeles för mycket musik för att jag ska lägga tid på tråkigheter. Men det Brovkin gör är inget annat än enastående i sin försiktighet. Mitt emellan tech och deep låter han den varma melodin sväva fram utan att bekymra sig om gravitation. Men det är detaljerna, de mörka punkteringarna och den storstadsnattsförlorade saxofonen, som verkligen ger Only en välförtjänt plats i natthörlurarna.

Max Essa feat D.C. Mathias – How Do You Feel? (Original Vocal Mix)

Det handlar förmodligen bara om vetskapen att brittiske Max Essa numer huserar i Japan, men det finns något i den flämtande funkflöjten som får mig att tänka på landet i öster. Men det är å andra sidan det enda som känns Japan. How Do You Feel?, utgiven av Needwant Recordings, låter precis som en Needwant-låt. Det är bastung nydisco med breda axelvaddar i skrikande färger. Och mitt i ett pianoregn står D.C. Mathias och håller sitt trasiga hjärta i händerna.

Till Von Sein feat. Tigerskin, Lazarus & Meggy – Non Existent Love (Jozif Remix)

We were born of whirlwinds and broken bottles
Sugar tipped knives and dead dreams
We were born of a non existent love
We were born of hellstorms and violence and poems
We were told never to believe, just be and then leave
We were born of a non existent love

Det första jag tänkte när jag hörde Non Existent Love var Ben Watts och Estelles samarbete Put a Cap in Yo’ Ass, berättelsen om småfifflaren Mikey. För de berättar både samma historia som varit så vanlig i Storbritannien sedan Thatchers dagar. Bilden av landets mörka baksida. När stålverken, gruvorna och varven läggs ner och bubblande industriella städer förvandlas till spökstäder och uppgivenheten flyttar in. Generationer som växer upp utan framtidstro och utan möjlighet att ta sig därifrån.

Passande nog får en avskalad och känslokall housekuliss bilda en acidknorrande ljudkuliss till orden, ekande mellan de nedgångna fasaderna. När det sedan blir Jozifs tur att måla tonerna försvinner delar av texten, vilket på sätt och vis gör att Non Existent Love tappar lite av sin kraft. Men å andra sidan väver han melodier som får de kvarvarande orden att kännas desto mer. Men Jozifs musikaliska vemod är inte bara än mer vältrande i uppgivenhet och tappade drömmar – de oerhört vackra stråkuppgångar som följer oss på resan andas trots allt lite hopp. Hopp om att det ändå finns en framtid och en väg framåt.

D. Kay & Intoxicated – Thinner Edge

Endless Flight var ett av styckena på soundtracket till 2006 års Babel, skriven av Gustavo Santaolalla och framförd av bland andra Ryuichi Sakamoto. Fem år senare plockade David Kulenkampff och Alexander Dechanupp upp Santaolallas stycke igen, men den här gången försedd med en drum’n’bass-rytm. Fortfarande är det förstås det porlande ensamma pianots längtansfulla flörtar med de tårögda stråkarna som är kärnan, men i D. Kays och Intoxicateds värld möter de sina mörka parallellvärldstvillingar. Det blir en lågvibrerande basgång och obarmhärtigt piskande trumsnärtar. Och det är precis i det här mötet, mellan det mjuka och det hårda, det analoga och det maskinella, som Thinner Edge uppstår. Och helheten blir flera gånger större än delarna.

Dirty Vegas – Weekend

2005 packade Dirty Vegas ihop sina saker och tog ner skylten efter fyra år. Under den tiden hann de bli mest kända för sin Days Go By (med sin snygga video). Efter ett tag kände trion att de nog ändå hade mer att ge tillsammans och 2011 kom tredje albumet, där Weekend var det multikolorerade utropstecknet. Vid en direkt jämförelse är det svårt att tro att det skulle vara samma människor som gav oss den introvert återhållna Days Go By och den lämpligt namngivna glitterbomben Weekend. Istället är det första namnet jag kommer att tänka på Miike Snow. Pianodriven elektropop med åttiotalskomplex som bakgrund till helgens teflonvärld.

We must be stupid
If we let this slip away
So let’s get drunk
On our promiscuous ways

Tesla Boy – Rebecca (Solila Remix)

Även om jag fortfarande kämpar mot en uppväxt i det kalla krigets skugga, där allting öster om järnridån var färgat i olika nivåer av grått och där all popmusik var det sämsta av det sämsta västvärlden hade att erbjuda korsat med pudelfrisyrer och folkmusik, så börjar jag så sakteliga inse att det trots allt var över 20 år sedan muren föll.

Mer och mer av den musik jag lyssnar på har rötterna i de gamla kommunistländerna, framförallt Ryssland. Men det handlar fortfarande oftast om elektroniskt musik i sin mer introvert maskinella form. Musik som är både vacker och dansgolvsvänlig – men som fortfarande har en bra bit kvar till riktigt åttiotalspastellfärgad elektronisk glädjepop. Här hittar vi Tesla Boy, ett Rysslands svar på Hot Chip eller Cut Copy. När trion dessutom får hjälp av landsmannen Solila att ta Rebecca på ytterligare en dansgolvsrunda då blir resultatet inget annat än fullständigt livssprittande pop charmigt exploderande i alla regnbågens strålkastarfärger.

Nicola Roberts – Beat of My Drum

Då och då dyker det upp låtar som vid en första lyssning är alldeles för smarta, alternativt krångliga, för sitt eget bästa. Framförallt om målet är topplistor och någon slags mainstreampublik. Någonstans borde man förstås ha gissat att saker och ting inte skulle bli helt som väntat när Girls Aloud-Nicola gjorde gemensam sak med Diplo, förmodligen mest känd för sitt samarbete med M.I.A.. Och visst låter saker och ting betydligt mer just M.I.A. än det Roberts gjorde tillsammans med de övriga i Girls Aloud. Kantigt, avskalat och kaxigt studsar slutresultatet fram på ett dansgolv där jorddammet yr runt fötterna som dansar till Nicolas marschafrotrumma.

Alla delar 2011

100 fantastiska låtar 2011

Tidigare års listor

100 fantastiska låtar 2010
100 fantastiska låtar 2009
100 fantastiska låtar 2008
100 fantastiska låtar 2007
100 fantastiska låtar 2006
100 fantastiska låtar 2005

Kommentera