100 fantastiska låtar 2011, del 5

Traditionsenligt, och traditionsenligt försenat, är det dags för en genomgång av 100 låtar alla borde upptäcka och ta med sig från 2011. Har du missat de tidigare 100-listorna jag ställde samman på dagensskiva.com hittar du länkar dit längst ner på sidan. 100 låtar. 10 delar. Uppdelade över tio veckor. De låtar som finns i Spotify kommer att hamna i den här spellistan.

The Miracles Club – Can You Feel It

När Larry Heard 1986 la sista handen vid Can You Feel It hade han förmodligen ingen aning om att han precis skapat ett av housens mest definierande ögonblick. Heards instrumentala originalversion fick sällskap av en Fingers Inc-kollegan Robert Owens för att sedan byggas vidare av andra.

Dels genom att Can You Feel It mixades samman med en sampling från The Jacksons och en från a capella-versionen av Rhythm Controls My House, där Chuck Roberts levererade sin klassiska “In the beginning there was house”-text. Dels genom att Martin Luther Kings historiska “I have a dream”-tal fick utgöra lagret ovanpå Heards verk. Ett verk som förde samman deep och acid och som mer än något annat kom att definieras genom sin basgång. En basgång som är snubblande nära att hela tiden falla ur synk där den bedrägligt enkelt sequencerstudsar fram.

När Honey Owens (namnet!) och Rafael Fauria tjugofemårsfirar Can You Feel It är det förstås omöjligt att på något sätt jämföra med Heards skapelse. Särskilt som det är en version på många sätt karbonkopietrogen originalet. Men det är den nästan minsta av detaljer som gör The Miracles Club cover: Owens sång. Svävande, spöklik, avlägsen. En sång så löst hållen att orden tappar sina konturer och bara för ett ögonblick kan anas mot horisonten. Ett vykort från en klaustrofobiskt vacker feberdrömssemester.

Kamp! – Cairo (Original Mix)

Omslaget till Cairo skulle knappt kunna bli mer stereotypt gulnat åttiotalsvykort. Möjligtvis om man plockade bort instrumenten i förgrunden, de flesta semesterresenärer, åttiotal eller inte, tar sällan med sig en hel gruppuppsättning instrument ner till stranden. Men i övrigt så. Och det är precis så här Cairo låter. Stranddrinksslö solnedgång där vardagen är bekvämt avlägsen och värmen brer ut en precis lagom tjock filt. Det är hi-hatväsande analognydisco med snygg refräng som bockar av i princip alla nydiscostereotyper. Ja, med det undantaget att Kamp! hör hemma i Polen. Någonstans där krockar det fortfarande med mitt fördomsfilter, men om de gamla öststaterna fortsätter att spotta ur sig enastående musik i det tempo de har gjort så här långt under tvåtusentalet så är det nog mest en tidsfråga innan Polen också kan läggas med i stereotyplistan.

L.H.A.S. – Learning to Live

Det finns artistnamn som gör att man blir positivt inställd innan man har hört en ton. L.H.A.S. är ett sådant. För utläst blir Jamie Reads enmansprojekt Larry Heard Appreciation Society. Kanske ett av de allra mest värdiga tributsällskapen. Inte blir det mindre snyggt när Read, de gånger han gör sin musik tillsammans med Felix Dickinson lägger till ett “Inc.”. Svårt att Larry Heard-blinka tydligare än så. Men kallar man sig, eller ens antyder någon slags koppling till, något som har Larry Heard i namnet, ja då vill det till att man kan leverera också. Det är precis vad L.H.A.S. gjorde med sin Learning to Live. Med avstamp i en blåkopia av introt till Joe Smooths Promised Land vecklas Learning to Live ut med ett lågmält housepiano och tar oss med på en tidresa 25 år tillbaka i tiden. Med houseklockor och allt.

Moonoton feat. Olga Ponomareva – My Love Will Follow You ATYGPB (Original Mix)

När Olga Ponomareva låter de första orden träffa mikrofonen över en rymdsvävande ensam ton är jag övertygad om att My Love Will Follow You ATYGPB (där förkortningen ska läsas ut “As the Years Go Passing By”) ska blomma ut i ett mäktigt Shirley Bassey-filmtema. Dels för att Ponomareva röst i sig bär Bassey-liknande divakvaliteter, men dels för att den darrande spänningen i musiken, som sakta börjar flyta isär och vävs samman med en mäktig kör och en hotande hammondorgel, är så elektrisk att jag bara väntar på en James Bond-värdig explosion. I takt med att minuterna går börjar jag samtidigt tänka på Télépopmusiks makalösa Breathe. När My Love Will Follow You ATYGPB så slutligen efter två minuter hittat sin slutliga form är det betydligt närmare Breathe än agentfilm. Det blir ett slött housebeat, med samma tidigt nittiotal-tidstämpel som mycket house 2011 bar, en barblöt saxofon och så Olgas röst ekande ovanför. Från Ryssland – med väldigt mycket kärlek.

Maya Jane Coles – The High Life

Det är förmodligen Daft Punks fel att jag förväntat mig något helt annat av The High Life. Mer specifikt är det troligen duons Tavares-samplande glitterfest med nästan samma titel som snurrade till min kompass. Dessutom trots att inget av det jag hört från Coles tidigare, varken egna skapelser eller remixer, varit i närheten av det dansgolvet. Och visst är The High Life inte heller den någon dansgolvsvältare. Tvärtom är det introvert och lågmäld house för väldigt sena nätter. Eller kanske snarast väldigt tidiga mornar. Men låter man Maya Jane Coles gräva sig lite djupare in i hörselkanalerna börjar det bubbla. Bubbla av en undertryckt explosion där säkerhetsventilen bara är några basmuller från att trilla av. Men samtidigt som det finns något återhållsamt stramt över hela låten andas den också ett vackert, men paradoxalt euroforiskt, vemod. De ensamma timmarna när det är som mörkast, men där solen vilken sekund som helst kommer att explodera fram över horisonten och slå hål på mörkret.

Perseus – Cool Runnings

Även om Cool Runnings inte var en av låtarna i filmen med samma namn om ett jamaicanskt boblag (mycket beroende på att Perseus låt släpptes 18 år för sent) så skulle den kunna platsa. Åtminstone i något karibiskt solskensparadis där de helvita stränderna aldrig tar slut. En orgie i åttiotalistiska pisksynttrummor, calypsoorgel, digitalobasgång, klippt sång och triangel som ger ett fullständigt oemoståndligt hängmattegung fylld av rosafärgade paraplydrinkar.

Bostro Pesopeo feat. Hard Ton – Basic Vox

Det är inte helt klart varför man väljer namnet Bostro Pesopeo när ID-kortet säger Florian Peter. Kanske för att kunna bonda bättre med Massimo Bastasi och Mauro Copeta, männen bakom Hard Ton. Tillsammans har trion skapat en till en början blygt strippad basgångsmodell med enbart kallt digitala melodislingor som sporadiska avbrott. Tomt ekande i övergivna känslohangarer. Men så, halvvägs in, börjar Basic Vox så sakteliga öppna sig. När sången så till sist dyker upp får de tvekande känslorna ord. En förhoppning om att gatan inte ska visa sig vara enkelriktad.

Benny Benassi feat. Chris Brown – Beautiful People (Club Mix)

Det verkar som att det krävs en Benassi för att göra något av en av de senaste årens mest tröttsamma trender: autotuneöverdosering och r&b-artister eller rappare över ett housebeat. För hur irriterande det än må vara så lyckas Benassi göra tapetklistrigt sväng som är svårt att värja sig emot. Vi fick dels Electroman, med T-Pain, och dels Beautiful People. Nu skiljer det inte en ocean mellan de båda, i grund och botten delar de samma formel, men där Electroman främst ångvältade sig fram via sin basgång är det i fallet Beautiful People den calypsoförvrängda melodislingan som målar upp sex minuters människovackert solsken. Ja, och så tyvärr Chris Brown då, men jag låter det passera den här gången.

Patrick Wolf – The City (Richard X Remix)

I videon till The City gör Patrick Wolf sin bästa imitation av Håkan Hellströms imitation av Dexy’s Midnight Runners. Även låtmässigt blir det en lite konstig blandning av åttiotalets byxupprullade Englandspop och The Cures svulstighet. Det är först när Richard X kliver in i bilden som låten får den musikaliska bakgrundsvägg den förtjänar. De levande instrumenten förvisas till avbytarbänken när maskiner med åttiotalskomplex tar vid. Och som de tar vid. Den bubblande nyförälskelsen, världen där det enda som betyder något är två par ögon, exploderar i alla nyanser av rosa och rött medan Richard och Wolf hand i hand, fånigt leende, skuttar fram längst med stadens gator i ett ösregn av konfetti.

No no no no
Not about the debts you made
The car we never had
The house we never owned
Darling don’t look so sad
It’s about that day we kissed
Down by Niagara Falls
It’s about the keys to my heart you hold

Flamingo Drive – Strange World

Flamingo Drive skulle kunna vara något slags EU-finansierat projekt med syfte att överbrygga de kulturella och finansiella spänningar som i dessa eurokristider präglar relationerna mellan Tyskland och Grekland. När Tim Bernhardt rekryterade Kristine var det sannolikt inte en av de huvudsakliga anledningarna. Att Bernhardt, som så många andra elektropopskapare under tvåtusentalet, har en pastellfärgad fäbless för åttiotalet har han gång på gång visat med det han släppt som Satin Jackets. Men frågan är om något som burit Satin Jackets namn varit en sån här fullständig kapitulation inför allt som var åttiotalets musikscen. Mer specifikt är Strange World ett möte mellan Flashdance… What a Feeling och Maniac. Förstås komplett med drrrrt-drrrrt-percussion och elgitarrsolo.

Alla delar 2011

100 fantastiska låtar 2011

Tidigare års listor

100 fantastiska låtar 2010
100 fantastiska låtar 2009
100 fantastiska låtar 2008
100 fantastiska låtar 2007
100 fantastiska låtar 2006
100 fantastiska låtar 2005

Kommentera