100 fantastiska låtar 2011, del 4

Traditionsenligt, och traditionsenligt försenat, är det dags för en genomgång av 100 låtar alla borde upptäcka och ta med sig från 2011. Har du missat de tidigare 100-listorna jag ställde samman på dagensskiva.com hittar du länkar dit längst ner på sidan. 100 låtar. 10 delar. Uppdelade över tio veckor. De låtar som finns i Spotify kommer att hamna i den här spellistan.

Tim Deluxe – Transformation

Tim Deluxe är en enda låt för mig: 2002 års It Just Won’t Do. Sam Obernik-samarbetet som är var så irriterande påträngande att det till slut blev bra (Och med sin video som får sportfotografernas kvinnliga beachvolleyfotograferande att kännas rätt modernt och jämställt.) När jag hör Transformation är det svårt att tro att det handlar om samme man. Vi har lämnat Miami, Sisqo’s Shakedown och solskensmarinerad latinotrumpet långt bakom oss. Istället får vi instrumental pianohouse av mörkaste och mest ödesmättade sort. Dessutom med en metallisk hi-hat och ett trumhamrande som tar oss på en tidsresa tillbaka till det sena åttiotalet och Derrick May. En tolv minuter lång musikalisk förvandling som träffar rakt i mellangärdet.

Boris Werner – How Far Can I Go

Vägen sträcker sig ändlöst in i fjärran samtidigt som mörkret dödar världen bortom strålkastarnas spel över asfalten. Monotonin bryts bara av reflekterande vägskyltar som påminner om att det åtminstone någon gång funnits människor här. Men från skuggorna bevakas vi av en annan värld. Ögon som för bråkdelen av en sekund hinner fångas av lampornas sken innan de dyker i skydd. Radion sprakar i sina trötta försök att fånga en av kanalerna den hoppar mellan. Ekande claves och en suggestiv basgång förstärker domedagskänslan. Men stråkarna manar framåt. Till den knappt märkbara strimman morgondag på horisonten. Bensinmätaren har sedan länge blivit röd. Bara en bit till. Bara en bit till.

Joash – Bleed (Sportloto Soviet Remix)

Mycket instrumental klubbvibbande musik faller ofta på att det finns en bra idé, men sen inte särskilt mycket mer. Det kan vara ett schysst groove eller en avdammad sampling som i sig kan vara ungefär hur bra som helst, men när det visar sig att det är det enda vi kommer att få höra, om och om igen, i sex-sju minuter då blir det snabbt mindre roligt. Det finns förstås undantag när precis det här fortfarande kan blir hur bra som helst, hur länge som helst, men för det mesta behövs det mer.

I den engelsk-ryska kombinationen Joash och Sportloto får vi precis det. Det som börjar med en kaxigt fläskig åttiotalsfunkbasgång med tillhörande duettmelodislinga, och framförallt mörkt framåtmanade stråkar, målar snabbt upp en postdystopisk värld med enbart spillror kvar av civilisationen. En utslängd klarinett förstärker bara den här bilden som byggs allt mer kompaktmörk med hjälp av en Vangelis på besök i Fritz Langs Metropolis. Men så, när vi börjar närma oss treminutersstrecket, dyker helt plötsligt några slagna gitarrackord och en bubblande melodislinga upp. Men en wannabe-sopransaxofon, några knäppningar på en harpa och elpianofyllningar förvandlas Bleed till en betydligt ljusare framtidsvision. Där hoppet fortfarande i allra högsta grad lever.

Lula Circus – Fake Blood True Wound

Monotonbyggen som landar på den bortre sidan av tiominutersstrecket brukar vara en varningsklocka. Det är sällan det som var en bra idé de första tre minuterna är det de sista sju (eller mer). När italienska Lula Circus kastar ut Fake Blood True Wound i den djupa delen av bassängen är det precis vad som skulle kunna hända. Men när klockan har stannat visar det sig att italienarna faktiskt rott iland torrskodda. Ett vräkigt marscherande basgångsbygge rullar fram och trycker ner allt i sin väg. Likt en Borg assimileras de olika elementen ett efter ett. Yrvaket nedpitchade röster. Tickande hi-ht. Storslagna stråkar. När vi når slutet hör vi exakt samma sak som tio minuter tidigare – men de pålagda lagren gör samtidigt Fake Blood True Wound till en hi-hat-kraschande upptäcktsresa långt från tristessens beigea tapeter.

Sun Glitters – There (Stumbleine Remix)

I sin originalversion låter There som allt annat än solsken. Istället är det en feberklaustrofobiskt ekande skräckfilmsvärld där ljuden är så stora att balansen rubbas. När kollegorna i Stumbleine tar över stapplar vi på darrande ben rakt in i stormens öga. De hypnotiska rösterna svävar fortfarande runt oss, hela tiden precis utanför ögonvrån, men när vi inte längre träffas av omkringflygande stormbråte känns de istället välkomnande och varma. Sönderklippta röstexperiment, stillsamma mattor och ett dämpat piano får solen att bryta fram. Men fortfarande finns mörkret där, det har bara tillfälligt fått krypa tillbaka. Rösterna fortsätter locka oss, tillbaka till kaoset utanför.

Gotye feat. Kimbra – Somebody I Used to Know

Gotyes Heart’s a Mess i sin SuperMayer-remix var en av låtarna som återfanns när jag listade 100 låtar från 2008. Redan där kändes de förhållandevis stora kommersiella framgångar som Gotye fick lite otippade. Det kändes inte som den sortens musik. Framgångarna för Somebody I Used to Know är ännu märkligare. Med sin grund i Luiz Bonfás Seville blir låten ett märkligt möte mellan bittersmakande relationsdrama och struttig bossalunge. Två sidor av samma mynt berättade av Gotye och Kimbra, som en uppdatering av Human Leagues Don’t You Want Me.

För den som inte kunde få nog av originalversionen följde en flodvåg av mer eller mindre officiella remixer i dess väg. Bland de bästa fanns Bibios hypermuzaktagning (där krocken mellan svärtan i texten och handklappstrevligheten i musiken blir än mer påtaglig – särskilt när man hör Kimbra storögt blinka fram textraden “now and then I think of all the times you screwed me over” sittande mitt i Bibios hiss), The 14th Minutes pianohouseversion och Loot & Plunders neonnattvandring.

Active Child – You Are All I See

Harpor, en förvuxen pojkkör och en ljudbild som bokstavligen talat ekar kyrkrum får nästan hur många varningslampor som helst att börja blinka. Och visst är You Are All I See svajande nära en grötig new age-gräns, särskilt när man lägger till isländska röstlekar och ett släpigt triphopbeat. Men på något sätt lycks Pat Grossi ändå skapa konturer och en fascinerande dynamik som tonerna kan gravitationscirkla kring. White Sea reser i sin remix upp massiva ljudförstärkningar utanpå kyrkväggarna, som får You Are All I Need att landa som en slägga. Vilken version som korsar mållinjen först handlar i slutänden mest om sinnesstämning och humör.

Robag Wruhme – Tulpa Ovi

Omslagsbilden till Thora Vukk, albumet där Tulpa Ovi hör hemma, pryds av en gulnad barndomsbild. En mamma, två barn och de ändlösa möjligheter som finns när man är ett barn. Det är också en bild fylld av glädje och värme. Precis så låter Tulpa Ovi. En nostalgisk polaroidbackspegel, ett fruset, obekymrat ögonblick. I ett klädsamt patinafilter som rensar bort allt som inte platsar i den stämningen. En stämning där musiken består av nyanser och detaljer, där rytmen nästan behöver hörlurar för att fångas upp och där ett piano skapar sina egna, grovkorniga barndomsfilmer.

Martin Patiño – Make Love

Någonstans i bergen mellan Italien och Tyskland har Martin Patiño hittat de eldstråkar han behövde för att skapa sin sex minuter långa kärlekstribut. Det är nämligen precis så stråkarna i Make Love låter. Dansande runt, runt, allt hetsigare, allt närmare elden – i lager på lager. Allt som hindrar stråkarna från att uppslukas av flammorna eller fångas av vinden är de mörkt lagda pianoackord som blir Make Loves gravitationscentrum. Ett centrum som till sist ändå slits sönder och imploderar under stråkarnas hypnotiska dans.

M83 – Midnight City (Alcala Remix)

Det är inte sällan det är de små detaljerna som lyfter låtar de där sista kilometrarna upp till de yttersta syrelagren. M83 ger oss ytterligare en låt överlastad med en digital postrockvägg, men det är den falsettförvrängt ylande röstmelodin som suger tag i mig på riktigt. Men ingen ljudvägg som inte kan smyckas ut lite till med hjälp av ett besök ner i källarens sparade åttiotalsminnen. Det är här som Christian Strobes hittar byggstenarna till sin remix: den massiva ljudvågen lättas upp med några välplacerat analoga tillbehör. Men allra bäst blir det när Dan Alcala vrider upp tempot något snäpp. Midnight City lyfter från sina tunga hälar och börjar ta några försiktigt trevande danssteg. Det dröjer inte länge förrän hela midnattsstaden förvandlats till ett enda stort, regnbågsfärgat dansgolv.

Alla delar 2011

100 fantastiska låtar 2011

Tidigare års listor

100 fantastiska låtar 2010
100 fantastiska låtar 2009
100 fantastiska låtar 2008
100 fantastiska låtar 2007
100 fantastiska låtar 2006
100 fantastiska låtar 2005

Kommentera