100 fantastiska låtar 2011, del 3

Traditionsenligt, och traditionsenligt försenat, är det dags för en genomgång av 100 låtar alla borde upptäcka och ta med sig från 2011. Har du missat de tidigare 100-listorna jag ställde samman på dagensskiva.com hittar du länkar dit längst ner på sidan. 100 låtar. 10 delar. Uppdelade över tio veckor. De låtar som finns i Spotify kommer att hamna i den här spellistan.

Blue Satellite – Aurora pt. 1 (Kill the Hero Remix)

När jag först såg att Philip Schwan har Warsaw som hemadress tänkte jag att Blue Satellite är ännu ett namn som gör den stadigt ökande skaran elektronikmusikproducenter från det forna östblocket sällskap. Men Schwans hemort är just Warsaw, inte Warszawa. Warsaw, Indiana, USA, närmare bestämt. Det är härifrån som Schwan skjuter upp sin satellit till sin omloppsbana runt ett jordklot som dansar och ler. Det är precis så Aurora låter. Som en enda animerad dansfest i samma kongadans som Lifelike och Fred Falke. Musik som utan att missa ett danssteg skulle platsa på Daft Punks Discovery. Retrofierat analogåttiotal i sin mesta pastellprakt. När sedan satelliten passerar ovanför Japan och får lite ny färg av Kill the Hero då blir leendena ännu bredare.

Frankie Knuckles presents Director’s Cut feat. Jamie Principle – I’ll Take You There (Director’s Cut Classic Signature Mix)

Det är svårt att överskatta betydelsen som Frankie Knuckles, Jamie Principle och Eric Kupper haft i att forma housemusiken till det vi känner idag. Tillsammans och var för sig, som DJ:s, producenter, sångare och låtskrivare, har de gett oss några av genres mest definierande ögonblick. Dessutom några av det förra århundradets allra bästa låtar.

När de tre gör gemensam sak är förväntningarna med andra ord höga, även om det har gått sisådär två årtionden sedan deras allra främsta dagar. När man hör I’ll Take You There känns det som att det knappt gått en dag. Knuckles och Kuppers typiska stråkmattor och pärldroppande pianon. Jamie Principles fingertoppskänsliga låtskrivande och enastående röst, som inte heller den åldrats en dag. Och ett budskap lika tidlöst som när det gång på gång sjöngs fram i housens barndom: drömmen och förhoppningen om en bättre morgondag och en bättre värld där alla kan samlas på samma dansgolv, oavsett kön, ras, sexuell läggning eller religion.

Flume feat. Anthony for Cleopatra – Sleepless

Australien är förvånansvärt underrepresenterat som musiknation i mina spellistor. I många fall handlar det då dessutom om musik med nära nog tre årtionden på nacken. Harley Streten är ett undantag. Under ett klockspelsstjärnfall glider Sleepless fram i sin bastunga nydisco-lowrider, med bakluckan full av skruvade röstlekar. Dubstep som det skulle ha kunnat låta om genren fötts trettio år tidigare.

Burial – Stolen Dog

2011 blev det bara ett enda släpp för William Bevan under sin Burial-mask: ep:n Street Halo. Sist ut, nästan i skuggan av de andra två spåren, bad Stolen Dog lite försynt om eventuell överskottsuppmärksamhet. För det är precis vad Stolen Dog kräver av dig: uppmärksamhet. För att inte upplösas helt och segla bort på en tunn knasterdimma. Men för den som tar sig tid öppnar sig Stolen Dog. Låter dig ta del av de finmaskiga nyanserna och de drömska skiftningarna. Men bland vinylknäppningarna och bomullsstoppningarna så leder Burial oss ibland nästan fram till dissonansens plågsamma tröskel – som för att se att vi fortfarande är med. En sordinstämd lillasyster till Burials omarbetning av Massive Attacks Paradise Circus.

Stumbleine – Aliceband

Det känns som en snygg cirkelslutare att Stumbleines geografiska hemvist är Bristol, där han – eller hon – skapat musik i det ansiktslösa kollektivet Swarms och också på egen hand. Det får mig förstås ofelbart att tänka på The Wild Bunch, Massive Attack och Tricky. Inte minst musikaliskt. Där de sistnämnda namnen ritade upp kartan inte bara för det tidiga nittiotalets Bristolsound utan även hela triphopen hittar vi Swarms och Stumbleine i det som på sätt och vis är tvåtusentalets motsvarighet: chillwave-vågen. Den instrumentala och analoga ambientmusiken i ett inte helt friktionsfritt möte med triphopens pårökta knaster och maskiner. Solsprängda stränder och övergivna känslor. Alice på röstsmurfförvrängt återbesök i Underlandet, dimmigare och vackrare än hon mindes det.

Brain Machine – Alpha Beta Gamma (Johan Agebjörn’s Remix)

På ena sidan: Vintergatan. På den andra: oändligheten. Kryssande mellan Higgsbosoner och mörk materia glider Alpha Beta Gamma vakuumljudlöst fram likt en knappt synbar rymdfyr. Ett tyngdlöst ljus i rymdens kolsvarta tomhet. Men samtidigt som Jorden bara är ett osynligt, blått dammkorn långt borta i fjärran andas Alpha Beta Gamma oändlig ocean, någonstans mellan Spacelabs An Ocean of Dreams och Sven Väths La Esperanza. Ett stillsamt vackert leende – tiotusen ljusår bort.

Tim Deluxe feat. Ben Onono – Horizon (A New Day)

Ben Onono och Tim Deluxe har en lång samarbetskarriär bakom sig. Onono var bland annat medkompositör till Tim Deluxe jättehit It Just Won’t Do 2002. På Horizon (A New Day) passerar It Just Won’t Do under oss när vi reser ytterligare tio år tillbaka i tiden. Åtminstone till det mittersta nittiotalet. Det blir både plasttrumpet och Show Me Love-melodi – ljud som dominerade en stor del av nittiotalets dansgolv. Sedan rullar Deluxe ut den röda syntmattan och försiktigt smattrande percussion och helt plötsligt skriver vi 1990. Och någonstans där lägger Onono till samma Afrika-vibbar som hans sång tidigare gett Bob Sinclar. Och samma budskap om en bättre värld som väntar runt hörnet, om vi bara vill och försöker.

Manolo – Night Rhythm ’11

Vad händer om man råkar sätta på Coronas eurodanceklassiker The Rhythm of the Night på en vinylspelare som snurrar lite för långsamt? Bär man det genomfinska namnet Roberto Rodriguez gör man en helt ny låt av det. Det är åtminstone ungefär så Night Rhythm ’11 låter. Men förutom Giovanna Bersola lätt släpande sång har det mesta av originalet bytts ut mot nyare reservdelar. Ett housepiano inköpt 1990 och en wackande discogitarr med ytterligare 15 år på nacken är allt som behövs för att festen ska få nytt liv.

Ryskee feat. Jenny Wilson – Horrors of Love (Original Mix)

Det vore väl ingen överdrift att konstatera att Paul de Homem-Christos musikaliska karriär hamnat väldigt mycket i skuggan av broderns. Som ena halvan av Daft Punk har Guy blivit en banbrytande institution inom dansmusiken medan Paul i jämförelse mest harvat runt i de lägre divisionerna. Horrors of Love förändrade väl inte den här situationen märkbart, men den här fransk-svenska hysteribagatellen fick långtifrån den uppmärksamhet den förtjänade. Tillsammans med Jenny Wilson gitarrplockar Paul ihop en falsettduettsstandoff av hetsigaste sort. Lägg till pjättrummor och filmmaffiga storstråkar och du har en av 2011 års charmigaste, svängigaste och bästa låtar.

Hideo Kobayashi – Made in Japan (702 SP Edition)

Det finns några standardtrick som i princip alltid funkar på mig. Att slänga in ett housepiano är ett av de säkraste om man vill få mig positivt inställd. I originalversionen av Made in Japan får vi piano i kvadrat. Dels det som ligger och hamrar på tangenterna långt till vänster och dels det lite mindre tygelhållna och mer klassiskt rullande housepianot. En remix som mer eller mindre plockar bort båda de här elementen borde med andra ord överhuvudtaget inte vara aktuell i en jämförelse. Men det är precis vad som händer i 2011-remixen av Made in Japan. Pianot finns där, ett mellanting mellan de båda pianon som fanns i originalet, men begravt så långt bak i ljudbilden att det snabbt dränks i det stegrande ljudkaoset. Men det vi tappar i pianoväg hämtar vi istället hem i dramaturgi. Genom att renodla vågorna i originalet blir Made in Japan i princip ett enda långt crescendo frampiskat av de sylvassa stråkarna. Mäktigt är bara förnamnet.

Alla delar 2011

100 fantastiska låtar 2011

Tidigare års listor

100 fantastiska låtar 2010
100 fantastiska låtar 2009
100 fantastiska låtar 2008
100 fantastiska låtar 2007
100 fantastiska låtar 2006
100 fantastiska låtar 2005

Kommentera