Pet Shop Boys – Winner

Att den första singeln från Pet Shop Boys kommande album Elysium blir Winner känns definitivt inte som en slump. Inte när singeln släpps mitt under OS på hemmaplan.

Nu handlar det inte riktigt om att rida med på tåget, men det är ändå klassiskt Pet Shop Boys, på något sätt.

När Danny Boyle, tillsammans med Underworld, fick i uppdrag att visa upp Storbritannien från sin bästa sida under OS-invigningen var Pet Shop Boys rätt självklart ett av namnen som passerade förbi i den populärmusikaliska kavalkaden. Neil Tennant och Chris Lowe har sedan starten 1981 trots allt blivit en av landets allra största exportsuccéer.

För alla som slaviskt följt duons alla släpp har singlarna alltid varit lillördagar. Det har nära nog alltid inte bara varit en låt, plus en alternativversion. Istället har singlarna alltid fyllts av b-sidor som inte dykt upp någon annanstans. Inte förrän det blev dags att samla b-sidorna på olika sätt – det har hunnit bli två renodlade b-side-samilngar vid det här laget. Det är dessutom inte bara lite slarvigt ihopslängt papperskorgsmaterial som fått följa med huvudnumret, istället har några av gruppens allra bästa låtar mött publiken den här vägen. Bland annat deras allra bästa.

OS-invigningslåten blev inte helt otippat West End Girls, deras kanske mesta klassiker. Winner har rätt långt upp.

På sätt och vis är Winner rätt väntad. Det är en fortsättning på de senaste årens svulstighetsutsvävningar. Det som känns mest oroande är resan tillbaka till Release också verkar fortsätta. Albumet då Pet Shop Boys fick för sig att man nog var ett gitarrpopband och Neil fick för sig att han var gitarrist.

I ungefär samma regioner av tungfotat rockdanswannabeande hittar vi A Certain “Je ne sais quoi”, som dessutom har oroväckande många drag av The Sodom & Gomorrah Show, en av Pet Shop Boys kanske mest misslyckade låtar.

De sista två titlarna på singeln blir lite av gästspel hos andra. The Way Through the Woods lånar texten från Rudyard Kipling och I Started a Joke är en Bee Gees-cover. En Bee Gees-hyllning från Pet Shop Boys var väldigt väntad, efter Robin Gibbs bortgång tidigare i år, men jag kan räkna upp ett antal låtar som hade känts som betydligt mer värdiga hyllningar. Eller så beror det på att jag aldrig fallit för Bee Gees före deras discoera.

Bäst i låtkvartetten blir finstämt filmiska The Way Through the Woods, men även den är långtifrån något av de mest omistliga Chris och Neil har gjort.

Eller så här: det känns som att inte allt står rätt till i Pet Shop Boys-land när det roligaste är när textraden “I paid my dues / I fought my way up from the ground” i mina öron första gången blev “I hate my Jews / I fucked my way up from the ground”.

Nu hoppas vi på Winner-remixerna (som jag inte hunnit höra än). Och på Elysium.

En reaktion på ”Pet Shop Boys – Winner

Kommentera