Disco Circus 3 – Compiled by Mighty Mouse

Det känns som lite av ett mönster. Först var det Joey Negro som hade svårt att leva upp till förväntningarna och nu är det människorna bakom Future Disco-serien som har problem att få ordning på tillvaron. När det var dags för volym fem (eller volym sex beroende på om man räknar Poolside Sounds från tidigare i somras) så var förväntningarna som vanligt höga. Future Disco har seglat upp som en av de mest stabila samlarna av nydisco.

Vi får hoppas att volym fem bara är en tilfällig svacka.

Med några få undantag var senaste Future Disco, tja, rätt tråkig till och med. Den snygga balansen mellan pop och underjord, groove och melodier, har den här gången slagsidat över åt groovandet. Groovande som funkar bra till en början men som tappar fart när det inte finns något mer. Inte heller kollegesamlingen Permanent Vacations senaste del levde riktigt upp till förväntningarna.

Då är det tur att Mighty Mouse håller fortet.

Lite i skuggan av Future Disco-samlingarna har Mighty Mouse gjort ungefär samma sak. Samlat (mestadels) nydisco. Den första kom 2009, den andra året efter och nu är det alltså dags för den tredje delen.

Visst dyker stämningen under den 30 låtar långa resan. Och Disco Cirus lider, till skillnad från Future Disco av att Mighty Mouse envisas med att mixa ihop låtarna till sitt alldeles egna DJ-set. Men blundar vi för de så plumparna i låtprotokollet och dessutom letar upp den omixade versionen av samlingen blir det desto roligare.

Från Kamp!s solmatteslöa resa till Cairo och L’Equipe du Sons kärlekslektion gästföreläst av The Legendary 1979 Orchestra över en Peter Gunn-cover, trettioårig afrikadiscofunk från Blo och Black Soul till sockersöta melodislingor och charmigt sneda leenden.

Vi hoppar obehindrat mellan nu och då. Originaldisco (från namn som Gepy & Gepy och Shobizz) och nydisco som gör sitt bästa att hålla sjuttiotalsfanan högt. Oliver spänner musklerna i en åttiotalsfunkig nästanomtagning av Klein & M.B.Os Dirty Talk, Bit Funk skapar snygga känslor med Pat Lok och Worship gör sitt bästa för att fylla Lifelikes och Fred Falkes skor.

Men Mighty Mouse är inte bara samlaren, dirigenten. Like Joey Negro är han lika mycket en av artisterna. Eller åtminstone en av remixarna. Många av de allra bästa låtarna på samlingen har Mighty Mouse inom parentes. Visst, med på resan följer flera passagerare med flera decennier på nacken, men tidshoppen blir knappt märkbara.

Mighty Mouse står när de andra faller. I alla fall nydiscomässigt, sommaren 2012.

Kommentera