100 fantastiska låtar 2011, del 2

Traditionsenligt, och traditionsenligt försenat, är det dags för en genomgång av 100 låtar alla borde upptäcka och ta med sig från 2011. Har du missat de tidigare 100-listorna jag ställde samman på dagensskiva.com hittar du länkar dit längst ner på sidan. 100 låtar. 10 delar. Uppdelade över tio veckor. De låtar som finns i Spotify kommer att hamna i den här spellistan.

Massive Attack vs. Burial – Paradise Circus

Före premiärspelningen av Burials omstöpning av Paradise Circus sammanfattade programvärden Mary Anne Hobbs låten med orden “this is absolutely glorious”. Absolutely glorious. Jag vet inte om det var sättet hon sa det på eller om de två orden gifta med varandra alltid lyckas skapa den poetiska ljudbilden.

Jag vet heller inte om det var just de orden som fick mig att lyssna mer än en gång. För det var rätt långt ifrån kärlek vid första ögonkastet för mig när jag hörde det hajpade mötet. Tvärtom tog det sin tid, mer tid än jag, tyvärr, lägger på de flesta låtar idag. Hur man än vrider och vänder på det är Burials handpåläggning krävande. Inte bara därför att vi förväntas tillbringa över tolv minuter tillsammans med en låt som i sitt original har långt till Massive Attacks bästa stunder. Också därför att Burial mer eller mindre dissekerar Paradise Circus och synbart slarvigt lämnar vitala organ utanför kroppen när han syr ihop huden igen.

Det är darrande, knastrande upplöst och morgondimmeflyktigt utan tydliga konturer. Men låter man sig sugas in, med handen krampaktigt kramande Hope Sandovals röst, öppnar sig en enastående värld fylld av lika mycket ångest och klaustrofobiskt mörker som värme och kärlek i någon slags omöjlig kombination. Absolutely glorious.

Robag Wruhme – Donnerkuppel (Original Mix)

Det finns något DJ-aktigt över basgångar som kastas in och ut ur ljudbilden ibland till synes helt oplanerat. Ett sätt att hålla dansgolvet på tårna. Men även hemma, framförallt i hörlurar eller på hög volym i högtalare som orkar med de lägre frekvenserna, blir det inte sällan en mäktig effekt. Donnerkuppel är hi-hatsladdrig tech house som knäpper och skrapar fram sitt rytmbygge medan den tillbakadragna melodislingan håller kursen. Men så precis när man tror att man knäckt Donnerkuppel-koden efter sisådär tre minuter så mullrar basgången helt oannonserat in från bakhuvudet och testar sömmarna i ljudåtergivningsutrustningen. En basgång som sedan kommer och går över en värld hukande under den åskkupol som Gabor Schablitzki lurat in oss i.

Le Vinyl – Organica (Feygin Remix)

Ibland mår saker bra av ta tid på sig. I nästan tre och en halv minut är Feygins Organica-remix en nästan navelluddsskådande och rätt minimalistisk tech house-historia. I marginalen bubblar och studsar det av återhållna melodislingor över ett skalat beat. Men efter att ha nöjt sig att bara leka med de här elementen smyger sig mattmjuka stråkar in för att till sist, strax efter fyra minuter, resolut resa sig upp och kräva all uppmärksamhet. Efter ytterligare en minut stannar allt upp och vi börjar om från början igen, men den här gången skjuter en enda virtuell stråkton över himlavalvet bara för att försvinna igen, tillsammans med nästan allt som Joash och Feygin byggt upp. Ett stycke som såväl i stråkstämning som struktur påminner om Studio Apartments enastående I’m In Love. Och bara det räcker egentligen som anledning att lyssna.

Lyssna på smakprov hos Beatport

Danism – Love the Way (Crazy P Remix)

De senaste åren har jag mest förknippat Dan Gresham med den drum’n’bass som han gett ut under sitt Nu:Tone-alias. Men när Dan gör musik tillsammans med en annan Dan, med efternamnet Smith, bland annat medlem i jättekollektivet Africanism, så blir det andra tongångar. Som i Love the Way. En låt som i duons originalversion är en tech house-sele från att bli fullfjädrad och klubbifierad filterhouse. En låt som i sitt original dessutom är lite halvtrist.

Men så släpper Danism över Love the Way till landsmännen i Crazy P och med en gång blir det genast roligare. James Baron och Chris Todd tar med Love the Way på en nedcabbad bilresa längst med en brittisk sydkust när dagens ljus precis håller på att lämnas över planetens andra sida. Det blir ett huvudnickande groove, förbistudsande sequencers och förstås, som pricken över i, Crazy P:s typiskt plockade gitarr och havsbränningsrullande piano. Precis allt det som Love the Way borde ha varit redan från början.

Kevin Saunderson feat. Inner City – Future (Orlando Voorn’s Original Deep Sea Sound System Mix)

Musikhistorien är full av pionjärer, människor som skapade något helt nytt som förändrade musikens riktning. Som influerade kommande generationer. Vissa av dessa har kunnat rada upp Hall of Fame-utmärkelser och hyllningsbiografier medan andra mer eller mindre har försvunnit in i historiens glömska, bara ihågkomna av de allra mest inbitna. Inner City tillhör, om inte helt och hållet så väldigt nära, den senare kategorin. Technons The Beatles, som gjorde technon till en global angelägenhet. Och som samtidigt gjorde några av de senaste decenniernas bästa låtar. (Läs mer i min Inner City-special.)

Men, också i likhet med många andra pionjärer: det här var till stora delar en bedrift som har rätt många år på nacken. Det har dykt upp singlar lite då och då, men få saker som varit riktigt i närheten av Inner City när de var som allra bäst. När Inner City dök upp i slutet av 2011 var det inte samma Inner City som exploderade fram då, 1989. Kanske samma människor, men ändå inte samma lika. Det är helt enkelt en orättvis jämförelse. Det är kanske också därför som Inner City gått från Inner City till Inner City feat. Paris Grey till Kevin Saunderson feat. Inner City. En markering.

Jag hade inte särskilt stora förväntningar på nytt material från Inner City 2011. Och det är liksom ingen idé att ställa Future mot, säg, Big Fun. Däremot var Future långt mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas på, mycket tack vare Orlando Voorn. Långt ifrån kärlek vid första ögonkastet, men ganska snart växte känslorna sig starkare. En väldigt snygg och värdig hyllning till genrens – och Inner Citys – födelse.

Black Marlin – Autumn

Needwant Recordings har seglat upp som en av de främsta etiketterna för alla som inte kan få nog av nydisco med ett havsstänk chillwave. I fallet Autumn betydde det en Medelhavskryssning som tog sin början i Fabiano van Gools studio, där ljudvågorna virvlade runt till tonerna av artificiella orglar och klockspel. Mitt i alltihop rullade van Gool ut mörka pianoackord med en hand medan den andra förstrött plockade på en gitarr. Allt medan den saltdoftande brisen fick hösten att kännas väldigt, väldigt långt borta.

Teengirl Fantasy – Cheaters (John Daly’s Classic Vocal Refix)

I sitt original är Love Committees Cheaters Never Win en musikaliskt stråkstrålande solskenshistoria. När Logan Takahashi och Nicholas Weiss har gjort låten till sin är stämningen helt annan. Storstampande, ekande och kall. Så pass att allt som är magiskt med originalet drunknar och spolas bort längst med sidorna. Värmen förbyts i ett beat som känns stressat och fel. Det krävs en John Daly för att hitta balansen mellan de båda musikuttrycken. De värsta Teengirl Fantasy-excesserna skalas bort och ersätts av en betydligt mjukare och mer diskret grund djupt rotad i housens barndom, med den enklaste av keyboardackordmelodier. Men framförallt vänder Daly tillbaka strålkastarna mot originalets fantastiska sång. Falsettsvävande och desperat raspig om vartannat. Att sången trycks bak i ljudbilden där den får eka runt gör att det som ursprungligen var en glatt sedelärande uppmaning nu istället förvandlas till ett bittert självupplevt konstaterande.

Niki & The Dove – Last Night

Hur mycket jag än skulle vilja är det svårt att inte jämföra Malin Dahlströms och Gustaf Karlöfs gemensamma projekt med Florence & The Machine, hur orättvis jämförelsen än må vara. Visst skulle man kunna hitta många andra paralleller både här hemma och utomlands, men duons elektroniska pop tar mig hela tiden tillbaka till samma referenspunkt. Det kan vara det lätt svulstiga anslaget. Det kan vara Malins sång. Förmodligen är det både och – och mer. Med det inte sagt att Niki & The Dove är en blek kopia. Tvärtom fångas jag av den vingligt mörka charmen, framförallt hos Last Night. Att den tonårsimpulsiva refrängen “last night we got married in a taxi / I swear I love you, yes I love you like there’s no tomorrow” , som tuggummirosa kontrast till det mörkt ekande ljudbygget, dessutom får mig att tänka på Katy Perry på studiebesök på Björks trollandskaps-Island gör bara saker och ting ännu bättre.

Professor Green feat. Emeli Sandé – Read All About It (Nu:Tone Remix)

I sitt original är Read All About It marscherande storslagen r’n’b med Bitter Sweet Symphony-vibbande stråkar. Snyggt mäktig redan där. Men via en avstickare till Hospital Records blommar Read All About It ut ordentligt. När Dan Gresham klickat på Spara för sista gången förvandlas originalet till hetsigt studsande drum’n’bass av den melodiskt själfulla sort som Hospital gång på gång har skämt bort oss med det senaste decenniet eller så. Den nya kostymen skräddarsys åt de båda huvudpersonerna: Professor Green får den explosiva dubbelrytmen att boxas mot, medan Sandés sång fogas samman med halvtakten och bildar det gravitationscentra som hindrar Read All About It från att tappa markkontakten.

Eric Prydz feat. Jan Burton – Niton (The Reason) (Sigma Remix)

Niton dök upp, och erövrade dansgolvslistor, redan 2010 – i sig en rätt naturlig fortsättning på Prydz jättehit Pjanoo. Men det var inte bara titeln inom parentes som skilde Niton anno 2010 och 2011. Ja, eller titeltillägget var en förlängning av att Niton nu försetts med text och sång av Jan Burton. Fortfarande lika effektiv metallpianohouse som förra gången. Men allra bäst blev det när Sigma vred tempot både upp och ner. Den bärande melodislingan pitchades ner men dess halvfartstempo kompenserades mer än väl av en hagelstormande drum’n’bass-rytm. Som om inte det skulle räcka strålade Sigma ut stråkarna ännu längre så att Niton (The Reason) till slut nådde en pärlblå omloppsbana runt planeten.

Alla delar 2011

100 fantastiska låtar 2011

Tidigare års listor

100 fantastiska låtar 2010
100 fantastiska låtar 2009
100 fantastiska låtar 2008
100 fantastiska låtar 2007
100 fantastiska låtar 2006
100 fantastiska låtar 2005

Kommentera