100 fantastiska låtar 2011, del 1

Traditionsenligt, och traditionsenligt försenat, är det dags för en genomgång av 100 låtar alla borde upptäcka och ta med sig från 2011. Har du missat de tidigare 100-listorna jag ställde samman på dagensskiva.com hittar du länkar dit längst ner på sidan. 100 låtar. 10 delar. Uppdelade över tio veckor. De låtar som finns i Spotify kommer att hamna i den här spellistan.

Benny Benassi feat. T-Pain – Electroman

Det är väl få saker som de senaste åren känns lika tröttsamma som sönderautotunade soulsångare och rappare över generiska housebeat. Med tanke på att Electroman klarar av alla de här punkterna, och dessutom lägger till lite Scooter-inspirerad kosackdans, så borde förstås låten aldrig ha överlevt den första halvminuten i mitt sällskap. Och visst ligger Electroman farligt nära toleransens yttersta gräns, men när vräkhousemästaren Benassi väver ihop ett alster som behåller dynamiken med sitt upp- och nedväxlande, en klistrig icke-refräng och framförallt en fullständigt förkrossande svängig basgång, ja, då kan jag inte låta bli att sugas med.

Ada – Robotica

Om jag skulle ha gissat på artisten bakom Robotica så hade Michaela Dippels alter ego hamnat långt ner i listan. Den struttiga rytmen, dansande runt med virtuella handklappningar, hade snarast fått mig att tänka på namn som Timbaland. Men det är i Tyskland vi hittar Robotica, inte i USA – samtidigt som kopplingarna till USA känns betydligt fler. Låten andas lika mycket Mardi Gras och ragtime. Oförminskad glädje i en värld där genrer aldrig uppfunnits och där festerna aldrig tar slut.

Lana Del Rey – Video Games (Mr Fingers Remix)

Lana Del Reys undertrycka och änglaharpinramade filmmusiksoriginal framförd med en röst hämtad från generationer av agentfilmsdivor var i sig en av 2011 års mest intressanta och bästa låtar. Men när ett av Larry Heards musikskapar-alter egon dyker upp inom parentes så blir det förstås obligatorisk lyssning. Och Larry gör definitivt Video Games rättvisa. Men Heard, som de senaste åren mer och mer gått tillbaka till acid-housen i sitt musikskapande, ger oss dessutom en av sina bästa remixer överhuvudtaget. Det blir klassiskt Fingers-melodisk pianohouse som andas väldigt mycket The It.

Kaito – Open My Window

Under sitt Kaito-alias har Hiroshi Watanabe släppt sina förmodligen bästa alster. 2011 var inget undantag. Det som flöt ut genom Kaitos öppnade fönster började som en avlägset filtrerad basgång som sakta växte sig starkare med sällskap av en retande melodislinga och ett piano från våningen under. Med de här grundingredienserna nöjer sig Watanabe sedan med att bara försiktigt leka med detaljerna medan han ser sina tonerna sväva bort på den knappt märkbara sommarvinden.

Oxford – Holly Moon

Kallar man sig Oxford kan man förstås bara komma från Frankrike. Nu finns det dock en tätare koppling än så: Oxford har varit bostadsorten de senaste åren, men Antoine Rigail har rötterna på andra sidan tunneln. Och visst hörs det. Den åttiotalsmjukanaloga och hängmatteslöa inramningen i Holly Moon känner vi igen från mycket av det som kommit från den franska elektronikscenen senaste åren. Men även om Holly Moon på många sätt är byggd efter vad som nästan kan sägas vara en standardritning idag så är det fortfarande melodiskt toppbygge. En plockad discogitarr och några jämnt fördelade pianoackord håller oss sällskap på vår resa genom ett pastellfärgat Metropolis. Eller som någon skrev: som om Air hade producerats av Fred Falke och Alan Braxe.

The Glue – A Broken Heart

I den förvirring som soulmusiken i mångt och mycket kände under åttiotalet, när sjuttiotalets storstråkade jättegester inte längre var efterfrågade i takt med att maskinerna gjorde sitt intåg, gjorde Jimmy Jam och Terry Lewis mer än de flesta andra vad gällde att föra genren framåt. Nästan helt på egen hand. I listan över artister som Jam & Lewis förde till toppen av försäljningslistorna fanns namn som S.O.S. Band och Janet Jackson.

Sen fanns det också andra namn som inte rönte riktigt lika stora framgångar. Det är här vi hittar Alexander O’Neal, som med Jam & Lewis skapade några av åttiotalets bästa låtar. Och ett av årtiondets bästa album. Öppningsspåret på O’Neals debut från 1985 bar titeln A Broken Heart Can Mend. En påminnelse som behövs med jämna mellanrum. Om The Glue ser sig som ett hjärteklister ska jag låta vara osagt, men det är en ompaketering av O’Neals låt som vi bjuds på. Att låten ges ut på Untz Untz Records kunde knappast vara mer missvisande, för det låter precis tvärtom. Polerat, varmt och kärleksfullt. Och inte så lite blått, kanske därför att titeln förlorat två ord i tidsresan. Det som 1985 hade hopp om att läka är 2011 bara trasigt.

Medina – Gutter

I maratonlistan över de nordiska ländernas förekomster i mina spellistor känns det som att Danmark ligger rätt långt efter övriga. Oavsett hur det ligger till med den saken kan ju även danskarna bara de vill. Som Medina, ett av de senaste årens stora namn i vårt sydvästra grannland. Tillsammans med Providers, som bland annat hörts i samband med Outlandish, berättar Medina ännu en gång den historia vi hört så många gånger förr – det raglande upploppet i en kärleksaffär som nått vägs ände. När någon knuffats framför en känslomässig buss för sista gången. Ord fyllda av bitterhet och svärta som fylls av ännu mer kraft av den på ytan naivt färgglada musikkulissen. Och där stråkarna reser sig tillsammans med Medina för en sorti utan backspegel.

Depeche Mode – Puppets (Röyksopp Remix)

Från att ha varit ett av världens bästa band tappade jag gradvis intresset för Depeche Mode under nittiotalet. Egentligen i samband med Songs of Faith and Devotion. Deras tvåtusentalsnärvaro har gått mig ännu mer obemärkt förbi. Men så, 30 år senare, får ett av spåren på debutalbumet en tiotalsöversyn av norrmännen i Röyksopp – och helt plötsligt känns Depeche Mode mer vitala än på väldigt länge. Skamlöst hubbabubba-färgad electropop som perfekt sammanfattar kvartettens födelse, när musikens fortfarande var bedrägligt lättviktig och bekymmerslös. Hade Depeche Mode sett dagens ljus 2011 är det förmodligen precis såhär deras debutsingel hade låtit.

Perseus – Russian Girlfriends

Det finns saker som antingen är genialiska eller bara helt vansinniga. Att ta en av musikhistoriens mest uttjatade samplingar är ett sånt sätt. Å ena sidan tar du något som bevisligen funkar, å andra sidan finns förstås risken att folk är så enastående trötta på det att de stänger av direkt. I fallet Russian Girlfriends återanvänds The Soul Searchers Ashley’s Roachclip, en av tidernas mest distinkta samplingar förmodligen mest klassiskt använd i Eric B. & Rakims Paid in Full. Men för att det ska bli lite mer meta består grunden i Russian Girlfriends av en sampling av en sampling. Det som faktiskt används är PM Dawns Set Adrift on Memory Bliss, som i sin tur lyfte trummorna från Ashley’s Roachclip. Lägg till en calypsoorgel, lite avlägsna laserljud och en hel hög röstlekande och resultatet blir… oväntat bra.

Bag Raiders feat. Dan Black – Sunlight

Dan Black började årtusendet som rösten i en av 00-talets bästa låtar: Planet Funks Inside All the People. En låt som dessutom var utrustad med en alldeles strålande video. Ett decennium gör Black i princip en repris, som gäst hos Bag Raiders. Det är samma slags solglittrande, storgestade house, Dan Black glider på falsetten precis som förra gången och videon till Sunlight är även den helt lysande. Den stora skillnaden är förstås att där Inside All the People, mycket via videon, andades storebrorsövervakande Truman Show-värld är Sunlight, trogen sin titel, en fullständigt kärlekssprittande och solskensdroppande lyckopillersresa. Armand van Heldens remix går inte av för hackor den heller, men det är fortfarande originalversionen som neondansar mest.

Alla delar 2011

100 fantastiska låtar 2011

Tidigare års listor

100 fantastiska låtar 2010
100 fantastiska låtar 2009
100 fantastiska låtar 2008
100 fantastiska låtar 2007
100 fantastiska låtar 2006
100 fantastiska låtar 2005

Kommentera