20 Mutant Disco Uptown Edits

Knappt har jag hunnit skriva hyllande om Joey Negros discosamlingsförmågor förrän det är dags för en ny del. Som vanligt på Joeys eget Z Records. Som vanligt med väldigt mycket disco i botten.

Julafton.

Ja, eller det borde åtminstone vara det. Sen inser jag att Nu Disco Daze & Re-Edit Nights inte alls är så bra som den borde vara. Inte sådär Joey Negro-bra.

Särskilt förvånande med tanke på namnen som är inblandade. Faze Action, Bottin, The Revenge, Onur Engine och förstås Joey själv, inte sällan under sina olika alias. Men det vill sig inte riktigt. Det som borde vara en (ny)discofest blir mest lite snyggt svalt. På det farligt nära tråkiga sättet. Till och med några av The Sunburst Bands organiska glitterbomber strippas från sin puls.

Då är det tur att ZE Records kan leverera. När Z Records inte gör det.

ZE Records, grundat i slutet av sjuttiotalet av Michael Zikha ochMichael Esteban kom att bli ett av de viktigaste naven för New Yorks postpunkscen. Det som reste sig ur askan efter kollapsen av sjuttiotalets mest tongivande musikaliska rörelser: punken och discon. Det var på ZE som klassiska inspelningar med James White & The Blacks, Was (Not Was), Kid Creole & The Coconuts, Cristina, Material och Lizzy Mercier Descloux såg dagens ljus. Inte sällan under de discospelande strålkastarna ovanför dansgolvet i Paradise Garage.

När det har handlat om att återupprätta discons ära det senaste decenniet eller så så är det förmodligen ingen som dragit ett tyngre lass än Joey Negro. Föga förvånande var Joey Negro också ett av de viktigaste namnen när det handlade om att presentera åttiotalets postpunkscen för en helt ny generation – genom den vid det här laget klassiska samlingen Disco Not Disco (en serie som numer är framme vid volym tre).

En av anledningarna är förstås att ZE Records och dess artister varit viktiga influenser för Joey Negros musikskapande (och discogrävarkärlek). Det är liksom ingen slump att Negros eget skivbolag fick namnet Z Records. Det är heller ingen slump att det är på Z Records som ZE Records förmodligen har samlats allra bäst, genom de fyra delarna i Mutant Disco-serien. En serie som passande nog har undertiteln A Subtle Dislocation of the Norm.

För det var ju lite det som postpunken och new wave-vågen handlade om. Att ta det bästa från sjuttiotalets två genrefiender och tvinga ihop dem under ett tak. Discons rytmer och basgångar, punkens gör-det-själv-attityd – kryddat med lagom mycket vänsterlutande artyness.

Nu är det dags igen. Fast som titeln antyder handlar det om att dagens artister leker med originalen. Nu möter då. En brygga som sträcker sig över trettio år.

Visst finns det plumpar i protokollet. När saker och ting tappar skärpan. Men de stunderna är få – och glöms dessutom snabbt bort i den dansgolvsfest som pumpar ur högtalarna. Don Armando’s 2nd Ave. Rhumba Bands struttiga I’m an Indian (det var något med discon och dess fascination med indianer) som i Nelues händer förvandlas till mörk stråkdramatik i tät kinddans med en busslast åttiotalsanaloga syntar, medan gruppens Deputy of Love förses med en basgång för stor för rummet, courtesy of CD DJDM. Was (Not Was) postpunkklassiker Wheel Me Out uppdateras av Arsenii. Gilded Slut för vänligt men bestämt Materials möte med Nona Hendryx av dansgolvet och in i den stramt inredda lyxloungen intill. The Legendary 1979 Orchestra fixar ihop en blinddate mellan Was (Not Was) Tell Me That I’m Dreaming och Lonnie Gordons Happenin’ All Over Again.

Så fortsätter det i i runda slängar två timmar.

Typ. Julafton.

2 reaktioner på ”20 Mutant Disco Uptown Edits

Kommentera