Future Disco: Poolside Sounds

Det är lätt att fuska.

Lite nydiscoflörtande Going Back to My Roots-gitarr och bakgrundsstråkar som får mig att tänka på Forget Me Nots. Och så lite förförisk Lolita-sång ovanpå det. Precis lagom mycket blasé. Och så titeln Get Up Disco.

Det krävs inte särskilt mycket mer för att klara av Ola-införsäljningen.

När det sedan är Soho 808 som står som avsändare, ja då gör det definitivt inte saker och ting sämre. Inte så att jag har något djupt och intimt förhållande till duon, men de låg bakom en av de bästa låtarna på finfina samlingen The Wurst Music Ever förra året. Det räcker bra så.

Men den största anledningen till att Future Disco: Poolside Sound fångade mitt intresse var… samlingen själv. Eller rättare sagt den samlingsserie som den är del av. Needwants Future Disco har de senaste åren seglat upp som en av de mest stabila musiksammanställningarna. Åtminstone om man gillar nydiscons olika former.

Och det gör man ju.

Har du varit med på tidigare Needwant-resor vad som väntar. Om du passerar gaten för första gången dröjer det inte länge förrän du känner dig som hemma. En hjärtslagsvarm bas bjuder in oss, men sången vill att du håller avståndet. Stämningen andas världsvanlyxig flådlounge, men mellan raderna och taktslagen syns vemodssprickorna i den polerade ytan.

Och det är, så väldigt mycket välbehövlig sommar. Precis som den heter. Laidback sunshine. Om det kanske snarare handlar om lata timmar i kvällsvärmen snarare än händerna-i-luften-vevande poolparty.

Jeremy Glenn ekar långt bort i fjärran i en New Life omgiven av syntpiskor från den australiensiska ökenmarken (passande nog med remixnamnet ”Summer of 83”). Yacht vinglar runt på postpunksknivsudden och får sällskap av etikettkollegorna The Rapture i en lätt distansstirrande ”Cosmic Kids Lost at Sea”-remix. The Mekanism röstleker sig genom snyggt snustorra Can’t Believe medan Lovebirds gör som Lovebirds så ofta gör: crescendohi-hat-målar världen i ett bomullsinlindat kärleksrosa skimmer.

I Crazy P:s bakgård möts Nightmares On Wax och Unfinished Sympathy medan Maya Jane Coles klipper ihop världens snyggaste burkmontage i The High Life.

Eller vad sägs om Robag Wruhmes avskalat bloppande basmullerbygge Donnerkuppel, Lula Circuss elva minuter The Knife-nedpitchade acidmangel med Jerome Sydenham-mörka domedagsstråkar och, som kontrast, Mario Basanovs stråkdallrande vemodsmöte med The Mekanism.

I inte minst de här tre spåren märks det att nydiscovågen börjar nå stranden. På Poolside Sounds hör vi ekon av ”det nya”. Exakt vad det kommer att bli vet vi först om ett tag.

Till dess är det bara att snurra Poolside Sounds några varv till.

”Do you believe that what we have what it takes, do you believe our love is true” frågar Poolside över en blappande bas och ett rullande piano.

Svaret kan förstås bara bli ja.

Kommentera