Pet Shop Boys – Electric

It’s in the music
It’s in the song
And the feeling of the warmth around us all is so strong

Med några få textrader sammanfattar Neil Tennant, som så många andra före honom, dansgolvsnattens magi. Känslan av gränslös gemenskap och bekymmerslöshet. Men det är samtidigt en summering av Pet Shop Boys tre årtionden långa karriär. För bakom fasaden av stilperfektion och trafikkoner så är det alltid musiken som har varit kärnan. Den ständiga jakten på den perfekta poplåten.

Visst har det blivit några utflykter. En balett här, ett stumfilmssoundtrack där, men de har på det stora taget varit parenteser på vägen. Men det är ju popmusiken i sin bästa form som alltid utgjort hjärtat.

När jag skriver det här har det snart hunnit gå tre år sedan Electric såg dagens ljus. En text som aldrig blev av. Förrän nu.

Bara för att.

Men även om det har gått lång tid så kommer jag ihåg det första omdömet jag skrev till någon som frågade. Ett enda ord, passande nog.

Kompromisslöst.

Okej. Så här i efterhand (och redan då) var det inte särskilt träffande eller rättvisande. Men rent spontant kunde jag inte sammanfatta mina intryck bättre än så. Electric är till stora delar en rätt massiv och hårdslående dansmusikvägg som vältrar fram med spräckta högtalarmembran i svallvågorna.

Kontrasten till föregångaren kunde inte ha varit större.

Elysium var på många sätt ett rätt väntat album från duon. Ett album som andades popmusikskapare på ålderns höst. Reflekterande i så väl text som musik, där stora delar av Pet Shop Boys trettioåriga karriär gjorde musikaliska gästinhopp mest hela tiden. Avslutande Requiem in Denim and Leopardskin kändes som en enda slutscen. Med Neil och Chris stående på avsatsen längst bak i ett gammalt tåg. Vinkande till oss medan de försvann bort i solnedgången.

Med någonstans längst med rälsen verkar det som att de båda saknade dansgolvspulsen. Eller något. För Electric blev precis vad det låter som.

På sätt och vis var kastet mellan Elysium och Electric inte något Pet Shop Boys-otypiskt. Blixtlåsfilosofin har ju kännetecknat stora delar av gruppens musik. Deras första uttalade dansalbum Introspective följdes av melankoliska och höstorangea Behaviour som i sin tur efterföljdes av bokstavligen talat orangae och bögdiscogsprudlande Very. Pet Shop Boys kanske mesta discoexplosion New York City Boy lämnade över till gitarrpoputflykten Relase som bollade vidare till remixövningen Disco 3.

Det oväntade var egentligen att det skulle komma en mer dansant album. Det oväntade var att det lät så pass hårt. Ett dansgolv indränkt i oförlåtande blått och kallt lysrörsljus snarare än multikolorerade discospottar. Fluorescent. Men också att det lät, tja, så pass spänstigt. Som att Elysium stängde böckerna på de första trettio åren och Electric var första stoppet för de nästa trettio – dessutom markerat med ett nytt, eget skivbolag.

Nu var det förstås inte Neil och Chris på egen hand som fixade det här. Duon blev på sätt och vis tre på Electric, med Stuart Price som extramedlem.

Electric var andra gången som Stuart Price och Pet Shop Boys gjorde gemensam sak. På sätt och viss. 2005 producerade Price Madonnas album Confessions on a Dancefloor. När Sorry släpptes som singel stod Pet Shop Boys för den bästa remixen. It’s a Sin två decennier senare.

Om något är Electric fortsättningen på det nästansamarbetet.

Så här tre år senare inser jag att Electric, med sina popperfekta 49 minuter, är ett av de Pet Shop Boys-album som jag har lyssnat mest på. Överhuvudtaget.

Att den efterföljande turnén började och slutade i Electric var förstås fullständigt självklart. När Axis sliter in oss i klubben blir det till samma kaosstökiga icke-pop som Paninaro gav oss för tre årtionden sedan, 3D-utskriven under pulserande laserljus, med ett rätt magiskt klockspelscrescendo. Samma ingredienser som vi senare får sällskap av i Inside a Dream. Hårda kanter från dagens dubstepvräkiga arenahouse men uppblandade med mjuka, nästan blåsorgsna, åttiotalsfyndade ljudmattor och ekoeffekter. Eller Fluorescent som hela tiden hotar dränka Neils röst bland ilskna syntslingor mitt emellan body och acid – för att stanna upp mitt i stormens öga bland lågvibrerande basgångar och flangervirvlar. Och kanske hårdast av dem alla: Inside a Dream med Neils röst balanserande på det sönderprocessades gräns. Dansmusikmässigt något av det mest experimentella Pet Shop Boys har gjort sedan Relentless.

Ja, och så förstås albumets kanske mest omskrivna låt: Love Is a Bourgeois Construct. Den låt som kanske bäst lever upp till den kanske mesta stereotypen vad gäller Pet Shop Boys. Det ironiska. Det smarta. Och visst är det ytterligare en text med litterära inspirationsförtecken, men mer än något är det förstås I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing 20 år senare –med en rysk Go West-kör och tuggummibstudsande sequencermelodi.

Men mer än något är det tre enastående ögonblick som främst får mig att gång på gång återvända till Electric. Och det de alla har gemensamt är att de andas mer av klassisk PSB-pop. Komplett med ett blått streck i marginalen.

Med hjälp av Example och ännu ett bubblande klockspel får en av veckans kanske minst besjungna dagar sina fem minuter i strålkastarljuset. Men även i Thursday är torsdagen förstås bara en transportsträcka på vägen till helgen och dansgolvet. Men det är också en torsdag som skulle kunna vara ett desperat försök att lappa ihop ett förhållande som håller på att glida isär.

I The Last to Die, ursprungligen av Bruce Springsteen, har storstadens neoninredning bytts ut mot en övergiven väg insvept i kompakt mörker med strålkastarljusen spelande mot vägstolparnas monotona rytm med däckens asfaltsljus som basgång. En låt som sägs kunna handla om Vietnamkriget. Eller Irakkriget. Eller, som en fortsättning på Being Boring, i Pet Shop Boys tappning en metafor för Aids. Men som lika gärna skulle kunna handla om ett outtalat vardagsgräl med barnen i baksätet, allt med en na-na-na-na-refräng aldrig låtit mer övergiven.

Och så förstås albumets verkliga monster. En låt som hamnade sist då ursprungskonceptet ska ha varit att lägga låtarna i bokstavsordning, men som på så många sätt sammanfattar både Electric och Pet Shop Boys.

And everything about tonight feels right and so young
And anything I’d want to say out loud will be sung
This is my kind of music
They play it all night long

Musiken som förlösande kraft. Musiken som förenande brygga. Någon att krama och älska när livet är rosafärgat, men också någon att krampaktigt hålla i när ett bottenlöst hål öppnar sig under tillvaron.

Expressing passion, explaining pain
Aspirations for a better life are ordained

It’s Alright för ett nytt årtusende. Sex och en halv minut som blev den självklara finalen och extranumret under den efterföljande turnén trots att upphovsrättsavtalet knappt hunnit torka.

This is my kind of music
They play it all night long
And the feeling of the warmth around us all is so strong

Musik när den är som störst. Vackrast. Mäktigast.

Pet Shop Boys när de är som bäst.

Kommentera